vi ser inte skogen för bara trän... eller älska dig själv och skit i andra...

Vad är det som gör att vi gömmer oss bakom tekniska termer, ifrågasättande av trovärdighet, i vilket syfte någon försöker få oss att vakna. Hur kommer det sig att ekologisk odling ställs mot traditionell odling utifrån en massa siffror, hur kommer det sig att Gretas uppsåt överhuvudtaget är ett samtalsämne, som försöker svärta ner det hon genomför, hur kommer det sig att vi fastnar i egentliga petitesser. Är det för att vi då inte behöver se varann i ögonen och inse läget?

Vår Jord, Moder Jord, mår dåligt, det behöver man inte vara forskare för att förstå, hennes barn mår överlag dåligt, strider blossar upp, man gör allt för att göra varann illa, självmord bland unga ökar, misshandel, övergrepp, behandling av de vi lever av, det vill säga djuren, vedervärdiga fabriker där djur behandlas som ting, en skam för oss människor.

Tänk att vi kommit så långt ifrån vårt förnuft, så långt ifrån oss själva, att vi inte längre ser vår nästa, vare sig om hen är mörk i hyn eller är en försvarslös kyckling. Istället för att våga möta dessa våra medlevande på Moder Jord, svänger vi oss med fraser, dogmer, undanflykter och etiska regler som någon satt ihop, för det ska stämma med våra behov.
Jag lyssnade på ett klipp på youtube, om klimatförändringar. En 86-årig man uttalade sig, sa att han inte brydde sig, han skulle ändå snart dö. En för mig helt fruktansvärd inställning, vi andra... betyder vi ingenting, vi som är 60, 35 eller 3 år, är det fullständigt ointressant för honom, vilket liv vi får...eller 3-åringen får kanske skylla sig själv?

Har många av oss fullständigt tappat sin inre styrning, kontakten med den röst, som övar oss i godhet, eftertänksamhet, ödmjukhet?
Jag kan inte se någon mening med de splittrade insatserna om vi inte ser helheten, sammanhangen, och de blir en del i den stora förändring, som behövs. Vi kan inte hålla på att måla över fasaden med jämna mellanrum och garantera att den här gången kommer färgen att laga alla skavanker, vi blir allt fler som inte går på det!
Vi behöver inga siffror. vi behöver bara lyfta blicken o se oss omkring.

Små underbara guldkorn i vardagen...

Jag läste ett inlägg, i klimatklubben, på facebook, det handlade om att sätta guldkant på tillvaron, att unna sig. Jag har upptäckt att jag varit något av en specialist att övertala mig till att vara värd små guldkanter, som en liten prydnadssak, en fin ljuslykta, en läcker blus eller mina verkliga favoriter, handväskor och kuddöverdrag . I januari har jag medvetet bromsat mig för att inte öka på mitt avtryck i klimat och natur. Inte en enda juldekoration på rea efter jul, inte ett enda klädesplagg inför jul och nyår. I stället har jag med kritisk blick gått igenom min vintergarderob, och hittat ganska många blusar och tröjor, som jag aldrig gillat egentligen, inte efter turen till provrummet och lusten att få gå ut med en påse eller flera, för det har ett slags dragningskraft, i alla fall på mig. Jag har ju ingen jättekoll på min ekonomi, ännu, men jag får ett intryck av att jag måste lagt en hel del på små guldkanter, efter mina mått mätt.

Stora eller små guldkanter och boosters, i form av konsumtionsvaror, ger ju ingen varaktig lycka, det behövs hela tiden nya dyrare, vackrare, häftigare varor, som gärna får väcka omgivningens avund.
Många av oss vill gärna bli beundrade, få vara längst upp på Keopspyramiden, visa att de minsann har råd. Varför kämpa så för en materiell status, som fjärmar oss allt mer både från det som ger varaktig glädje och lycka och från våra nära och kära, ifrån det som inte kräver av oss bara ger, från ett liv, som kanske skulle kunna rädda vårt hem, vår planet.

En kopp kaffe på kökstrappan i solnedgången, en doftande rosenbuskes skönhet, ett nakendopp i en ljummen liten tjärn eller på en ensam strand, en promenad i stilla mak i skogen, runt sjön, längs med stranden. Eller kanske ett besök på ett konstgalleri eller ett museum, en yogalektion eller till och med en tur med bussen upp på stan, kan vara läkande om vi bara ger oss tid att sakta in, njuta, reflektera.

Några av mina finaste guldkanter är stunder som inget kostar men som finns kvar i hjärtat och hjälper till att hålla min energibrasa vid liv.

i

Att hantera sin klimatångest o all annan ångest som vårt samhälle jobbar hårt med att frammana

När jag vaknar, sträcker jag mig efter mobilen, som en reflex ungefär, jag börjar med att scrollar nyheter, så jag ser om jorden fortfarande finns kvar och hur läget är i Sverige lite översiktligt. Sen går jag in på facebook och eftersom jag intresserar mej för klimatet och Sveriges utveckling, så duggar katastrofmeddelanden tätt.Ofta kommer det någon lite positiv blänkare, där någon organisation eller manifestation vunnit gehör eller fått någon i maktens korridorer att ändra sitt beslut. Då hänger jag upp lite hopp på det, att jag tycker mig se fler och fler protester, att människor blir mer och mer medvetna, att vi inte längre nöjer oss, att vi ser förbi vår egen bekvämlighet. För visst är det så, att vi håller på att vakna och se förbi dimridåer och blå dunster.
Ibland hittar jag inget positivt, inget som går åt rätt håll, då blir det tyngre att ta sig upp.
Men jag har hittat en metod, som hjälper mej, när paniken kommer smygande, vilket den fortfarande gör ibland.

Jag lever idag, idag har inte jorden gått under, idag är en dag att glädja sig åt, att välja att ta ett aktivt ansvar för eller inte. Jag har har upprepade gånger haft en ångest för framtiden, som inte varit nådig, kärnvapenkrig, 0 kronor till hyran, kronisk sjukdom med mera. Det enda jag kan göra att att göra mitt bästa idag. Jag kan inte förändra världen, som helhet, jag kan inte bota alla åkommor, jag kan inte få allt att fungera, men jag gör mitt bästa, varje dag. Sedan i somras, plockar jag plast på mina promenader, jag sorterar plast, värmeljus, metall och brännbart efter bästa förmåga. Sedan i julas har jag minskat min konsumtion av de där små sakerna, som jag inte behöver, men ansett mig vara värd, de där blusarna, som är såå snygga, julprydnader, som slumpas ut och som skulle vara så snygga till nästa jul. Å tänk, jag har upptäckt att det gått en hel del pengar till denna helt överflödiga konsumtion, så både jorden och jag vinner på det hela. Jag äter inte heller kött, men det är mer på grund av sättet många djur hanteras, som själlösa produkter, det kan jag bara inte stoppa i mig, odlad fisk börjar jag också att välja bort och jag skänker lite pengar till organisationer som arbetar med att medvetandegöra oss angående vår natur.
Det blir ju så klart inte så stor skillnad för jorden, som helhet, men för mej blir det en väldig skillnad i mående, att jag försöker. För jag vill kunna se mina barnbarn i ögonen innan jag dör, kunna säja att jag försökte...

Sommaren 2018

Tack!

Tack alla ni som läser o framför allt kommenterar min nya blogg...jag är så glad över uppmuntrande, reflekterande o igenkännande tillrop, både här o Facebook. Det är så spännande att se någon känna igen sig...eller någon som kanske inte alls begriper hur jag menar. Alla liv här ju sina sanna sanningar...det gäller bara att ge sig tid att hitta den.
Det viktiga är väl att vara öppen, respektera och våga släppa in andras sanningar, även om man inte håller med, troll spricker i ljuset, säjs det ju.
Hoppas ni fortsätter att titta in här.

Låta det ta tid...

Idag ska jag baka bröd, för första gången på flera år, att skapa något som blir färdigt,  låta händerna arbeta och hjärnan vandra fri, den stunden är jag i harmoni med livet, med min historia, mina kvinnliga energier och mina förmödrar...i det jordnära, i det enkla.

Jag har ingen häst längre, och är inte lika ofta i stallet, där i tystnade är jag annars som mest i nuet, mocka ut gödsel, diska och fylla på vattenhinkar, mäta upp kraftfoder och hö, sprida ut nytt spån och sopa, dra in alla underbara dofter i näsan, ställa mig vid hagen och se på flockens samspel och ge mig tid att njuta. Bara jag skriver om det så känner jag värmen i hjärtat.
Men inget av allt detta jordbundna blir till god energi om man inte ger det tid, och tid är en bristvara, för de flesta... inte innan man är 65 ges man möjlighet att ta in livet i en saktmodig lunk och då kan många ha glömt hur man gör.
Jag är glad för mina år i stallet, att vara tvungen att göra det som inte går att springa förbi, alla sysslor tar sin tid oavsett hur bråttom jag har, jag kan känna en stor skillnad i att ha tid på mig att njuta o i att ha måstepiskan på ryggen.

På landet finns det så många fler möjligheter att nå detta saktmod, denna tvingande lunk, där man inte kan slarva, inte springa förbi. Därför får vi inte slarva bort landsbygden, utan den tänker jag att vi får svårt att nå det jag upplever som viktigt för vår hälsa, vår själsliga balans.

Detta inlägg skulle handla om hur viktigt det är för mig  att göra praktiska sysslor, som en väg att nå harmoni och så mynnar det ut i en ny kärleksförklaring till landsbygden...ja ja allt hänger väl ihop...

Nu ska jag skaffa en bättre lampa vid min läsfåtölj, så jag kan börja sticka också... garnet som flyter mellan fingrar och stickor, hjärnan som vilar och har fri tid för lek.

Mobilen ger inte samma känsla av harmoni...det glömmer jag lätt.

Vilken betydelse ska ordet kärlek ges?

Funderar över ordet kärlek, ett slitet ord, ett ord som man slänger sig med lite hur som helst...ett ord, som har tappat den betydelse det var menat att ha.

Jag sitter och mediterar till mandelan jag gjorde igår, ett rött hjärta i mitten, ett rött vackert hjärta med en rosa kärna, rosa kärleksfärg mellan de olika cirklarna, som står för medmänniskor och djur, skog, vatten och jord.
Tänker på hur jag alltid ställt upp, aldrig satt mig själv i första hand, vare sig hemma eller på jobbet. Men har det varit av kärlek? Har jag känt kärlek i mina goda gärningar? Har de överhuvudtaget varit goda? Kan en hjälpande handling ge ett gott resultat, på sikt, för givare och mottagare om det inte är av ren kärlek, utan det också finns ett annat syfte.

Jag har varit en hjälpare större delen av livet, är uppfostrad att sätta mig själv på undantag, inte tro att jag är något, stänga av och vara till lags. Jag har varit en perfekt medberoende, man har kunnat utnyttja mig utan att mötas av ifrågasättande. Men det har inte varit av kärlek jag har ställt upp, det har varit andra behov som tillfredsställts, både hos mig och de människor, som dragits till mig.

Men kan vi kanske nöja oss med att vara snälla, ställa upp, hjälpa till oavsett om det är av kärlek eller tillfredsställer andra behov? Kortsiktigt...säkert, men på lång sikt, på ett mer grundläggande plan?
Jag tror inte det, jag tror att kärleken till allt levande runt oss måste finnas med om vi ska kunna göra en genuin förändring av våra liv, i vårt samhälle. Vi kan försöka göra gott, försöka vare talesmän för respekt och solidaritet. men känner vi inte den där riktiga goda kärleken, så kommer egoismen och fegheten att smyga sig in. Först skrev jag osjälvisk istället för god kärlek, men den äkta kärleken behöver börja med att vara självisk, jag måste älska hela mig, in- och utsida, så villkorslöst jag bara kan, på ett icke materiellt sätt, vara generös emot mig, för att bli förmögen att omfamna min omvärld, och medvetet göra ett val att skydda det som är gott.

Jag vill inte ha makt, berömmelse, uppmärksamhet, pengar i överflöd, jag vill sprida min glädje och kärlek, bara för att jag då möts av andra människors glädje och vänlighet, känner min egen glädje och kärlek växa och märker att min positiva energi faktiskt är smittsam.

Utanför boxen!

Jag lyssnar till mitt hjärta nu, jag vet vad min sanning är, du vet vad din sanning är...om du lyssnar inåt.
För mig är ledorden respekt, solidaritet, kärlek och glädje, utifrån det letar jag mig fram och väljer vilka organisationer och manifestationer, som känns rätt för mig. Före jul demonstrerade jag mot den nya budgeten, det är cirka 40 år sedan jag skrek slagord och sjöng kampsånger. Inte långt ifrån mig och mina vänner stod min 17 -årige sonson bland sina vänner...hur bra känns inte det?

Om några veckor är det dags igen...1 februari 15.00 vid Rådhuset. Greta ska inte stå ensam o inte heller stöttas enbart av jämnåriga och unga vuxna. Jag, som 65 åring, kan också visa vägen och vara en föregångare då det gäller att kämpa för ett gott och jämlikt samhälle.

Jag vill inte bekänna mig till en organisation, jag vill stå fri, så mina energier håller sig rena och min lojalitet inte går att köpa med bidrag eller uppdrag.
Min väg är enkel att gå.

Identitet.

Jag har som mål att meditera och yoga en stund varje förmiddag och i möjligaste mån ha det som inspiration när jag skriver. Egentligen borde jag gå upp, yoga och meditera och sen äta frukost. men lyckan över att gå upp i min takt, äta frukost, kolla mobilen, skriva dagbok och bara vara tillfreds, är fortfarande allt för påtaglig, efter år med jobb, dagis, hundar, måsten högt och lågt.

Min identitet i många år var duktig mamma, duktig kurator, under de rustningarna var jag naken. I samband med en längre tid av diverse kaos och uppbrott fick jag slutligen en utmattningsdepression. Rustningarna försvann och jag stod helt naken och hudlös, jag hade inga verktyg, som var självklara. Jag minns att jag tröstade mig med att jag fortfarande var socionom, utbildningen kunde ingen ta ifrån mig, även om jag var arbetslös, sjukskriven och med en skuld på 400.000 hos kronofogden, socialt mer eller mindre utfryst, mm.
Jag började leta efter Ing-Britt, hon som stått tillbaka hela sitt liv, upplärd att visa en fasad och inget annat. Jag hittade henne, tillät henne att utvecklas och söka sig fram i livet, snubbla och resa sig, det var hon och jag. Lagom till pension började hon bli relativt genuin, men då var det dags för ännu ett identitetsbyte. Ok jag är fortfarande socionom, men huvudepitetet är nu 65+ och pensionär.
När det slog mig att jag för varje dag faktiskt är en dag närmare döden och att jag nu ses som en föredetting, kändes det som att det var lika bra att ge upp, att anamma den bild som man får från beskrivningar av 65+ kvinnor i massmedia och litteratur.
Något hände, minns inte riktigt vad...kanske tog jag mig bara i kragen och tog ett aktivt ansvar, för de år som är kvar. Jag började motionera igen, klippte mig och färgade håret, och började leta nya mer konkreta mål i livet. Fortfarande såg jag mig i första hand som den hjälpare jag alltid varit, men allt eftersom tiden gick blev jag mer och mer nyfiken på vad livet hade att erbjuda Ing-Britt 65.
Nu har jag slutat att leta efter volontärjobb helt och hållet och samhällsinriktade föreningar bara till viss del. Jag yogar, fotograferar, ska gå vedic art grundkurs, läser, håller koll på evenemang på facebook, som jag är intresserad av, och jag gör det ensam om ingen anmäler intresse att följa med mig.
Idag anmälde jag mig till en klosterretreat, med yoga, meditation och avskildhet.

Andlighet

Nu ska jag erkänna något, som alla vet, som känner mej. Jag är andlig, jag tror på reinkarnation, på att djur och växter har en själ, att jag följs av andliga vägledare och hjälpare, att de talar till mig om jag lyssnar. Jag tror på att det just nu, i våra liv, på vår jord, pågår en andlig revolution. Min tro och övertygelse är det som till slut har fått mig att välja livet fullt ut.

Jag har alltid erkänt andras andlighet, andras förmågor och andliga självklarhet, men jag har aldrig uttryckt att jag själv är andlig, med kropp, själ och ande.

Från november 2017 och fram till nu har min andlighet och min sanna person utvecklats i en rasande fart. Det har inte varit någon lätt resa, jag har haft långa perioder med deppighet och tvivel, jag har varit paniskt rädd för framtiden, livstrött, inte sett någon mening med mitt liv. Men det perioder då livet lekt, när jag varit glad, haft energi, kreativitet, livslust, har drivit mig vidare... de perioder då jag älskat att vara med mig själv, med mina barnbarn, med naturen, med mina nära.

I somras, som jag beskrivit tidigare, nådde min inre svärta en kulmen. Jag hade inte orkat leva resten av mitt liv med denna paniska rädsla för Jordens undergång. Genom yogan, meditationen och mandalamålningen, hela helger med den mest underbara yogaläraren, så skingrades äntligen skuggorna, som omgivit mig stora delar av mitt liv. Fortfarande tappar jag sugen, sorgen överfaller mig och livslusten mattas, men inte längre så djupt och så länge. Jag väljer livet och allt det har att bjuda på, allt som oftast, och jag klarar bättre att leva i nuet. Vi vet så otroligt lite om framtiden, den har kanske aldrig varit mindre förutsägbar. Men jag vet att just denna DAG kan jag skapa något underbart till mig själv, till mina medmänniskor, något att minnas och hämta energi ur om/när de tuffare dagarna kommer.

Numera mediterar jag nästan varje morgon, lyssnar på mina vägvisares budskap och känner att jag är inte ensam, att det finns en fortsättning.

Hållbarhet och transparens...orkar man bry sig?

Jag har följt diskussionen om fonder och vad bankerna placerar våra pensionspengar i. Jag är ju så helt okunnig och känt mig lite stressad, men skjutit det ifrån mig. För 2 veckor sedan upptäckte jag en nystartad fond, Proethos, som föll mig i smaken. Jag räknar med att ha råd med ett visst sparande, eftersom jag fortfarande jobbar några pass i månaden.
Det visade sig vid kontakt med grundaren att inte alla banker hade denna fond. Så för att få tillgång behövde jag byta bank. Han rekommenderade Länsförsäkringar Bank, så jag bokade tid och blev så glatt och positivt överraskad över deras tjänster och bemötande, så jag bestämde mej på stört...att byta till en kundägd bank och köpa fondandelar i en fond med miljö och hållbarhetstänk.

Jag träffade på två människor, som inte gömde sig bakom en mask...som jag kände att jag kunde få stöd av.

Vattumannens tidevarv= gräsrötternas tidevarv.

Vi blir så påverkade av alla domedagspredikningar, om kriser som står för dörren, om våld, om miljöhot och så vidare. Ondska, girighet, kyla får sprida sin negativa energi och vi böjer oss utan att reflektera.
Nu är vi i Vattumannens tidevarv, vilken för med sig en helt annan energi.
Fiskarnas tidsålder har kännetecknats av förtryck, lydnad och dominans, och jag upplever att vi ser hur dessa nu kämpar för sin överlevnad med alla till buds stående medel.
Vattumannens tidsålder karaktäriseras av harmoni, kärlek, fred och det är gräsrötternas tid.
Så det är dags att resa sig, se sin nästa i ögonen och le.

Något hände, som jag skrivit, med mig i somras och utan att veta något om vad Vattumannen står för, kände jag hur mina ögon öppnades och hur jag drevs att engagera mig och ta ställning. Jag är bara en liten lort, men även en liten vänlig lort ger ringar på vattnet. Tänk då vad som skulle hända om alla de som fortfarande hukar sig, sträcker på nacken och låter den kärleksfulla solidariska energin sprida sig.

I dag var det äntligen dags.

Jag vill dela med mig, jag vill få feed-back, jag vill göra skillnad...jag vet inte ännu vart denna blogg leder, vad den kommer att innehålla, om den kommer att innehålla något. Men den startar idag efter många om och men, många uppmuntrande ord, många skisser i huvudet.
Efter yogan, efter 12 minuters kirtan kriya och en stunds avslappning, kände jag att nu är det dags, nu ska jag dela med mig.

Jag tycker om att formulera mig kort och koncist och jag tycker om att åskådliggöra med bilder, jag vill leka med ord, skapa det jag länge tänkt, det är ju inget att vänta på...nu ska det bli av.

Mitt uppvaknande sommaren 2018.

Det var på en resa till Nice, på tåget till Ventigimilia. Mittemot satt ett medelålders par från Nederländerna. Han började prata med oss, undrade vilket land vi kom ifrån. Å Sverige, där hade han en farbror, i Göteborg. Det var dåligt i Sverige, hade han hört, många skjutningar, många flyktingar, afghaner… Jag såg undrande på honom och ville inte riktigt hålla med. Samtalet avslutades och jag började dra mig till minnes, sådant som jag lagt märke till, hemma i Sverige, men föst åt sidan.

Vid besök i affärer, strövtåg på stan, på bussar…nedlåtande blickar, otrevliga svar, sådant jag aldrig sett förr. Min hjärna började arbeta… Jag är född i ett rikt land, jag har inte gjort något för detta, det är inte på något sätt min förtjänst, inget som ger mig rätten att utnyttja, spotta på eller utesluta andra. Jag tror inte att det finns vissa förutbestämda gener, för rika och fattiga, däremot finns det ett ansvar att hjälpa de som har det sämre, att visa på orättvisor och girighet, att stå upp för solidaritet och jämlikhet.

På hemvägen från Ventigimilia, fick vi vänta länge på bussen. På andra sidan av den stora gatan lekte barn, det såg inte ut att finnas någon naturlig samlingspunkt för dem och klockan började bli mycket. Plötsligt dök bussen upp, bussen med mat till alla de som inget hade. Någon fick ett par skor tillsammans med bröd och soppa, en flicka fick en docka. Där satt vi mätta, lite rusiga av vinet till lunchen, med välfyllda påsar, kläder, några ostar, ett par flaskor vin inköpta på marknaden. Jag skämdes… jag har aldrig kunnat blunda när jag väl blivit uppmärksammad på orättvisor, men jag har haft en förmåga att titta åt andra hållet, stänga av aktuellt, bläddra förbi nyheter om orättvisor, krig, miljöförstöring, titta på mina mysiga roliga serier och dra mig undan diskussioner om vad vi gör med vår Jord.

Jag ska snart gå i pension, jag har haft ett ganska tufft liv och ser framemot ledighet och kanske lite lyx. Jag vill inte stå tillbaka längre, samtidigt börjar jag känna att omedvetenhet inte längre är ett val. Jag måste kämpa för det jag tror på, visa barnbarnen att det är viktigt att påvisa orättvisor, uppmärksamma girighet och elakhet, hålla sig a`jour och aldrig tystna.

Det första jag gjorde när jag kom hem, var att bli medlem i Kvinnohuset och anmäla mig som volontär. Kvinna till kvinna, mamma till mamma där kan jag stötta och ge kärlek och respektfullt bemötande, där behövs inga ord, jag kan verka på en annan nivå, tänkte jag. Tyvärr blev det ingen kurs för volontärer 2018.

Det var val i höstas, jag brukar inte bry mig, röstar lite hipp som happ, till största delen på det socialistiska blocket. Men nu var det något som ruskade om mig. Detta människoförakt, denna girighet som jag blivit uppmärksammad på, vetskap om att Sverigedemokraterna växte, omedvetenheten, okunskapen…rädslan, kaoset som de och deras gelikar spred på alla upptänkliga sätt. Jag började läsa inlägg på Facebook. Grävde ner mig i skildringar om deras historia, om likheter med tiden före 2:a världskriget, ögonen såg mer och mer, hjärnan fattade mer och mer.

Samtidigt denna outhärdligt varma sommar, som pekade med hela handen och skrek ut sina varningar. Där fanns också massor all läsa och samma egoism, blåögdhet, ovilja att se.

Jag kunde ligga i flera timmar och läsa inlägg om politik och miljö, jag kunde inte formulera min rädsla, visste inte var jag hörde hemma, vad jag skulle arbeta för. Jag är fortfarande skeptisk till politiker, detta val har med all tydlighet visat brister i mognad, utveckling av vuxna jag och kunskaper.

Inom miljörörelsen kom den ena skräckbilden efter den andra och jag trodde knappast att jag ens skulle få uppleva min pension, panisk rädsla dygnet runt i 2-3 månader. Minns ni filmen Mad Max? den framtidsvisionen fanns i min hjärna, och inte om 50 år utan om 1-3 år.

I mitten av augusti var jag på en kurs…yoga, meditation och bild…Ditt hjärtas val. Jag fick sätta ord och färg på min rädsla och känsla av tillkortakommande. Jag hade några veckor tidigare sökt mig tillbaka till skogen, naturen, längtan till det som jordar. Jag började förstå att mitt första steg för att läka var att ta tillvara energin, vänligheten, den obändiga kraften i naturen, att återgå till att bli jämlike med djur, natur och vatten. Den mandala jag målade, på kursen, innehöll naturens färger med ett rosalila hjärta och silver runt, där började min läkning. Nästa morgon var jag inte paniskt rädd längre och inte så långt senare började jag känna glädje och viss förtröstan.

Valet fick inte det skräckscenario som målats upp och regnet kom och med det kom grönskan, med bevis på naturens kraft.

Jag blev mer och mer övertygad om att världens befolkning måste göra en helomvändning. I Sverige vill jag arbeta för att människor börjar tänka utanför boxen. De stora städerna ska inte utarma resten av landet, tillväxt behöver inte ske på vår och naturens bekostnad, vi kan utvecklas tillsammans med respekt för varann. Nu kanske du tycker jag är blåögd, men visst måste det gå att få de goda krafterna och energierna att ta över, det kan inte vara svårare än att överlåta styrningen till girighet, ondska och okunskap om vad som är bra för oss människor.

Jag förstår att vägen dit går via en tuff tid, men det blir det vilket som, det är vi som väljer vad som ska resa sig ur ruinerna.

I veckan har jag varit på föredrag om Vattumannens tidevarv, som för med sig nya energier till vår jord och våra konstellationer, likadant där kan jag verka blåögd och godtrogen, men min fasta övertygelse är att vi är mer än en fysisk kropp och alla kan vi ju se att det är ytterst oroligt i världen. Vattumannen för med sig nya energier, som ger näring åt gruppsamverkan, dela med sig, arbeta tillsammans, gamla strukturer får inte längre energi. Det jag fick till mig i föredraget var sådant jag under denna mentalt fruktansvärda sommaren själv har kommit till insikt om.

Jag kan inte förändra världen eller Sverige, men jag kan bidra med respekt, kärlek och glädje till min medmänniska och för andra varelser som omger oss. Jag kan hjälpa till i arbetet med att hela Sverige ska leva, jag kan ställa upp som volontär, jag kan plocka plast… jag kan göra min del och ta ansvar för mitt val av liv.