Naturen bjuder upp till fest!

I tisdag skulle jag äntligen hinna gå ut med stavar i min älskade barndomstrakt, i mellersta Halland. Solen sken, dofterna i skogen var kryddade av gran, fuktig mylla, blommor i sin finaste skrud. Jag kom inte många meter innan jag slängde mig ner o fotograferade... myror, blommor ur alla upptänkliga vinklar, skog med en skymt av sjön...grönt grönt vackert...

                                            

 

 










Det kändes som naturen och jag delade glädjen över att all växtlighet kan dricka sig otörstiga igen, jag grät av glädje och tacksamhet, drog in alla kryddiga dofter långt ner i lungorna och lät ögonen insupa grönt i oändliga nyanser och blommornas sommarfärger.
Jag kände i hjärtat att jag måste försöka förmedla skönheten, glädjen, tillförsikten... idag är en underbar dag. Kanske det finns fler som upplevt att naturen är vackrare i år, kanske är det min tacksamhet och lycka som gör den vackrare eller är det faktiskt så att den blommar mer fullödigt i år.

                                                                                   

                                                                             

                                                            

                                                                      

 

Glad Midsommar önskar vi från Tornared!

Anna och Kenny – världens vackraste brud, min dotter, som jag är så otroligt stolt över, och den stiligaste brudgummen, som äntligen blivit min svärson. Ja nu får du kalla mig svärmor på riktigt.
29 september förra året satt Emilia, Ella och jag i spänd förväntan, ute i Fagerbjörka. Kenny skulle fria och han hade gjort klart att säjer hon nej så sticker jag. Tja man vet ju aldrig riktigt vad Anna kan ta sig för…så det var inte värt att ta ut hela glädjen i förskott. Men hon sa ja, vi jublade…och nu är vi här.
Ni vet hur glad och stolt jag är över er, och det ni, genom hårt arbete åstadkommit på de här 16 åren, två allra finaste döttrar, en underbar gård, 5 väluppfostrade glada hästar o en liten tjock egensinnig katt, inte att förglömma. Jag hoppas att också att ni känner hur glad jag är över att alltid vara välkommen hos er.
Ni har genom åren stärkt er relation och lagt sten till sten i den fasta grund ni nu står på. Ni vet att livet har sina upp-och nedgångar, och att det som inte dödar stärker. Ni vet att ärlighet, omtanke och respekt är viktiga ledord och att uppvaktning och närhet är viktiga ingredienser i ett levande förhållande, så jag avhåller mig från fler visdomsord.
Istället vill jag att vi utbringar en skål för brudparet. I paketet finns 2 glas, förhoppningsvis hela…. Jag vill att vi skålar med brudparet och skickar så mycket kärlek och värme vi bara kan, att fylla de här glasen med.
Min förhoppning är att de sedan kan stå som ett vackert och levande minne av den här fantastiska dagen.

att vara pensionär är inte så bara...

Jag är pensionär, än så länge känner jag mig som en riktig amatör, för att vara pensionär är inte så bara, om man vill göra något bra av det.

Ett par år innan det var dags började ångesten krypa i mig. Jag tolkade alla vänligheter i affärer som något nedlåtande, att det var för att jag var så gammal, som jag betedde mig så virrigt och fumligt. Jag, som varit virrig och fumlig hela livet.. Jag kom på att jag måste omvärdera det här med målbilder; utbildningar och spara till hus på landet, kändes inte lika aktuellt. Visst, man kan fortsätta att ha så långsiktiga mål, men för mej kändes det inte trovärdigt. Jag ville ha mål som kunde realiseras inom en kortare framtid. Det var en process över en längre tid att acceptera att den utmätta tiden minskar, att räknas in i en annan grupp, att tillhöra den tärande gruppen. När den processen var klar hade jag bestämt mig för att inte låta mig påverkas av omvärldens, medias och den närande gruppens syn på mig. Nu är jag kategorisk och jag vet att inte alla tycker och tänker så här. Men, ärligt, läser du en skönlitterär bok eller en artikel om någon över 65, så beskrivs de inte som den jag upplever att jag fortfarande är, det vill säja ung i själen, nyfiken, rolig, rörlig, med smak för livets goda.
Så hade jag då accepterat att jag skulle bli pensionär och bestämt mig för att inte ändra klädstil, men röra på mig mera, gå ner i vikt, fortsätta svänga på höfterna och våga mig ut på okänd mark, hitta nya intressen och fördjupa de gamla, lägga energi på sådant som ger positiv utdelning.

Så kom då äntligen dagen, som jag upplevde att jag hade förberett mig på. Det var som ett evigt sommarlov låg och väntade. Men så hann vardagen i fatt mig, gamla mönster gör man sig inte av med så lätt! Jag har hela mitt vuxna liv dragit upp aktiviteter för dagen, gett näring till stressen, och nåde mig om jag inte lyckats genomföra dem. Jag är van att ställa upp och gillar det, men nu hade jag plötsligt oändligt mycket tid och började slösa utan eftertanke. Nu när jag äntligen hade möjligheten att skapa ett gott liv med mig själv som utgångspunkt, så skjuter jag över mål och springer på alla bollar. Det som rör mig och min insida får komma i andra hand, för jag vet inte hur man prioriterar sig själv på ett sunt sätt, känner bara en dövhet i hjärtat och magen.

Nu har det gått snart 7 månader och jag vandrar oförtrutet på...att skapa ett gott pensionärsliv där både jag och mina närmaste får plats.
Låter det som ett dåligt liv, ett misslyckat liv? Då har jag misslyckats med min berättelse, det är ett utvecklande och fritt liv, jag har alla möjligheter i världen att skapa det goda, lugna, kreativa och kärleksfulla liv jag har som mål. Jag måste bara få snubbla vidare ett tag till och ta mig över boxens höga kanter!

En och annan skrivuppgift kommer att smyga sig in...

Jag insåg idag att jag fortfarande lever under Jantelagen, eller något liknande...att jag ska vara duktig och dra mitt strå till stacken, dvs jobba och visa att jag fortfarande kan, låta arbetet styra min tid, skylla på att det är bra med lite extra pengar, när det är minst lika mycket ett bekräftelsebehov. Trycka ner min kreativitet och skaparglädje till det utrymme som finns kvar, när annat fått sitt. När jag borde göra tvärtom, låta kreativiteten blomma och flöda och låta pengatjänandet bli sekundärt. Nu när jag faktiskt har rätt att göra så. Det är inte så lätt att lära om, att ge sig rätten att bara njuta, har jag märkt, men nu tar jag ett nytt steg på den nya vägen.

Bläddrade i min gamla blogg och upptäckte hur kreativ jag varit och hur viktigt skrivandet faktiskt varit för mej. Så nu återupptar jag en gammal rutin, att göra en skrivaruppgift varje dag, vissa publicerar jag på min nya blogg, dvs här.

Sport - i form av en tanka!

aldrig bli smutsig

inlindad i bomullen

styrd ställd lekt med

ett barn som gav upp tidigt

ett barn som inte vågat

Hjärtats lunk.

Idag är det 35 dagar sedan jag bestämde mig för att börja min dag med yoga och meditation. Jag är stolt över att äntligen slutat köpslå med mig själv, slutat välja den enklaste vägen, slutat låta andra ha förstahandsrätt till min tid.
Varje morgon går jag upp, gör min yoga och mediterar med hjälp av mantrasång, än så länge bara 30 minuter, men det kommer med tiden att ökas på.
Jag har också hållit fast vid min 5:2 diet i 5 veckor och gått ner 5 kilo. Jag har fortfarande inte kommit igång med dagliga promenader, men försöker gå och cykla när det är möjligt. Jag ger mig inte ut på hårt trafikerade vägar med cykel.
Jag lever överhuvudtaget nyttigare, men jag inser också att jag klarar detta för att jag inte jobbar längre, utan kan leva i en hälsosam lunk. Jag är så tacksam för denna möjlighet, som nu ifrågasättas av flera av våra politiker!

Hur hårt arbetande småbarnsföräldrar, storstadsmänniskor i karriären med flera ska ha en chans att hitta en hälsosam lunk förstår jag inte. Om de inte bryter sig loss och slår in på en annan och lugnare stig, en stig där naturens lunk får vara mer styrande, där stillheten och tystnad värdesätts, där hjärtats val får plats och lyssnas till.
Måtte fler och fler se denna stig och våga börja vandra den, en steg i taget, en stund i taget.