Livet är en färskvara, det behöver återerövras dagligen.

För lite mer än ett år sedan fjällen föll från mina hårt slutna ögon och öron. Det kändes, som någon tvingade mig att se, lyssna, känna. Jag hade valt bort TVnyheter, Aktuellt och facebook i mycket hög grad och inte märkt vad som pågått i Sverige, i världen. Kanske jag inte heller orkat tidigare, kanske min inre process var för påtaglig, min inre stabilitet för ostabil...
Men nu orkar jag, eller tvingar mej att orka; klimatförstöring, ekonomisk exploatering, utbyggnad av 5G, rasism, exploatering av vår välfärd och jämlika trygghet... jag kan absolut inte blunda längre. Men att jag orkar ta in säjer inte att jag orkar eller förmår att engagera mig så mycket som jag anser att jag borde. Eller är det inte jag egentligen som anser det utan någon slags utifrån kommande norm. När jag skriver att jag inte orkar eller förmår, känner jag hur skammen över att vara lat, otillräcklig, egoistisk, börjar krypa längs med ryggraden. Kanske skulle jag stå längst upp på barrikaderna dygnet runt och skänka bort var enda öre, för att känna mig nöjd. Eller kanske skulle jag må bäst av att flytta ut i skogen, lämna mobil, TV och dator i stan och bara dra.
Kanske har det aldrig varit svårare att leva, själsligt sett.

När jag har fullt upp och prioriterar bort egentid, för sådant som jag för stunden bedömer som viktigare, då har jag sämre försvar mot världens ondska. När jag inte uppmärksammar det goda utan går med sänkt blick och har huvudet fullt av igår och i morgon, det är då de mörka krafterna kan ta sig in och göra mej tyst, skamsen och sorgsen.

I min närmiljö har jag skapat något vackert och gott, jag får och ger kärlek, jag har vacker natur inpå knutarna och jag får leenden tillbaka när jag väl får ögonkontakt med de okända, unga, gamla, blonda, brunögda. Jag får hjälp med min väska, unga människor öppnar dörren för mej, låter mig gå före på bussen och behandlar mej väl. Allt detta blir som ett vaccin, det tar inte bort sjukdomen, men det får mig att orka göra MITT bästa, och det har inga biverkningar alls!
Men så sänker jag blicken, låter oron för morgondagen ta över och vaccinet får inte tillträde.
Säkert är det många som delar min oro, mina tankar...tänk om vi skulle envisas med att göra det goda, det sanna...följa vårt inre ljus hela tiden. Undrar vad som skulle hända då?

När fjällen faller från ögonen...

Min släkthistoria är prickig av diverse missbruk/beroende; alkohol, mat och tabletter, även narkotika fanns med på ett hörn.
I helgen tittade jag på "Mig äger ingen" med Persbrandt och plötsligt slog det mig hur långt jag kommit från min historia. Jag har brutit mönstret, hittat andra vägar än bedövning och glömska. Jag har förstått att det är jag och bara jag, som äger mig och mina livsval.  Jag talar öppet om min bakgrund och är uppmärksam på mitt arv, skäms inte, döljer inget.
Vilken lång väg det varit, från att ha suttit fast i ett garn av lögner, förnekande av sorg och ensamhet, känslor av att inte vara sedd, inte älskad. Jag hade glömt vad jag genomlevt, vad min historia bär på, vilken kamp det varit att bryta mönster och rita en ny karta. Det har i stort sett varit ett livsverk, som inte jag inte ser frukten av innan nu, efter min pension.
Jag har inte bara haft missbruk som privat helvete, jag har också arbetat med det under hela min arbetsaktiva tid. Utan att ifrågasätta mina val har jag i 40 års tid arbetat med behandling av missbruk/beroende. Jag har engagerat mig så till den milda grad, för att bli sedd, vara duktig, få bekräftelse och jag lyckades stundtals mycket bra. Men ser jag tillbaka på alla år, ser jag också hur jag utarmat mig själv, hur jag valt bort mig själv och det som borde varit det viktigaste, för att fasaden skulle lysa.
Jag har haft roligt på jobbet, jag har vuxit, utvecklat min kreativitet och älskat mig jobb, periodvis. Men valen gjordes inte från ett smörgåsbord, de gjordes från en mycket enahanda meny...jobba för att andra ska må bra och bry dig inte om att det på sikt är en omöjlig uppgift. Lev så som du tror andra vill att du ska leva.

Hur hjälper vi Moder Jord att leva vidare?

Det är långt mellan inläggen på min blogg, livet och dagarna går fortare än det någonsin gjort. Konstigt, för enligt de kloke, ska tiden gå saktare, som pensionär, ju mer man fyller den med. Kanske dom menar att man ska fylla den med oväsentligheter och måsten, så man har riktigt tråkigt...vad vet jag.
För mej går i alla fall dagarna fort, speciellt nu när jag börjar få struktur på min dag och väljer aktiviteter, som gör mig gladare, mer tillfreds och lugnare, och slutat söka bekräftelse och tillfredsställelse utifrån.

Förra veckan skrev jag en kortis om att vara lycklig trots att världen brinner och vrider sig i plågor. Jag frågade mig själv om det är ok att må bra i en dysfunktionell värld.
Borde jag engagera mig mer konkret, skänka bort mer av min ganska mediokra inkomst, mera aktivt försöka påverka andra till ett klimatvänligare liv, borde jag tvinga in mig i en annan mer "fotriktig box"? Som någon så klokt påpekade för mig, det är jag som sitter inne med svaret, med MITT svar. Vi har alla olika svar på hur vi hanterar dagens situation,

Jag har övat upp mig i att lyssna på hjärtat och mitt hjärta säjer att det bästa jag kan göra här och nu är att leva i kärlek, omtanke och glädje, det är den positiva energin jag kan sprida, den energin jag kan hoppas ska föröka sig. Jag ser vad ett leende, till en för mej okänd människa, kan göra, hur ett vänligt ord får någon att lysa upp och skratta med. Jag som var ett ganska surmulen och tillbakadragen kvinna, har fått kontakt med en busig glad lite tokig flicka, som suttit och tryckt i alla år, och det är fantastiskt. Jag vet ju inte om min positiva energi smittar av sig i längden, men den vinner hela tiden terräng i mitt hjärta, och eftersom negativ energi har sådan genomslagskraft, borde även min positiva energi spridas i människors hjärtan...

...så tänker jag