Mitt uppvaknande sommaren 2018.

Det var på en resa till Nice, på tåget till Ventigimilia. Mittemot satt ett medelålders par från Nederländerna. Han började prata med oss, undrade vilket land vi kom ifrån. Å Sverige, där hade han en farbror, i Göteborg. Det var dåligt i Sverige, hade han hört, många skjutningar, många flyktingar, afghaner… Jag såg undrande på honom och ville inte riktigt hålla med. Samtalet avslutades och jag började dra mig till minnes, sådant som jag lagt märke till, hemma i Sverige, men föst åt sidan.

Vid besök i affärer, strövtåg på stan, på bussar…nedlåtande blickar, otrevliga svar, sådant jag aldrig sett förr. Min hjärna började arbeta… Jag är född i ett rikt land, jag har inte gjort något för detta, det är inte på något sätt min förtjänst, inget som ger mig rätten att utnyttja, spotta på eller utesluta andra. Jag tror inte att det finns vissa förutbestämda gener, för rika och fattiga, däremot finns det ett ansvar att hjälpa de som har det sämre, att visa på orättvisor och girighet, att stå upp för solidaritet och jämlikhet.

På hemvägen från Ventigimilia, fick vi vänta länge på bussen. På andra sidan av den stora gatan lekte barn, det såg inte ut att finnas någon naturlig samlingspunkt för dem och klockan började bli mycket. Plötsligt dök bussen upp, bussen med mat till alla de som inget hade. Någon fick ett par skor tillsammans med bröd och soppa, en flicka fick en docka. Där satt vi mätta, lite rusiga av vinet till lunchen, med välfyllda påsar, kläder, några ostar, ett par flaskor vin inköpta på marknaden. Jag skämdes… jag har aldrig kunnat blunda när jag väl blivit uppmärksammad på orättvisor, men jag har haft en förmåga att titta åt andra hållet, stänga av aktuellt, bläddra förbi nyheter om orättvisor, krig, miljöförstöring, titta på mina mysiga roliga serier och dra mig undan diskussioner om vad vi gör med vår Jord.

Jag ska snart gå i pension, jag har haft ett ganska tufft liv och ser framemot ledighet och kanske lite lyx. Jag vill inte stå tillbaka längre, samtidigt börjar jag känna att omedvetenhet inte längre är ett val. Jag måste kämpa för det jag tror på, visa barnbarnen att det är viktigt att påvisa orättvisor, uppmärksamma girighet och elakhet, hålla sig a`jour och aldrig tystna.

Det första jag gjorde när jag kom hem, var att bli medlem i Kvinnohuset och anmäla mig som volontär. Kvinna till kvinna, mamma till mamma där kan jag stötta och ge kärlek och respektfullt bemötande, där behövs inga ord, jag kan verka på en annan nivå, tänkte jag. Tyvärr blev det ingen kurs för volontärer 2018.

Det var val i höstas, jag brukar inte bry mig, röstar lite hipp som happ, till största delen på det socialistiska blocket. Men nu var det något som ruskade om mig. Detta människoförakt, denna girighet som jag blivit uppmärksammad på, vetskap om att Sverigedemokraterna växte, omedvetenheten, okunskapen…rädslan, kaoset som de och deras gelikar spred på alla upptänkliga sätt. Jag började läsa inlägg på Facebook. Grävde ner mig i skildringar om deras historia, om likheter med tiden före 2:a världskriget, ögonen såg mer och mer, hjärnan fattade mer och mer.

Samtidigt denna outhärdligt varma sommar, som pekade med hela handen och skrek ut sina varningar. Där fanns också massor all läsa och samma egoism, blåögdhet, ovilja att se.

Jag kunde ligga i flera timmar och läsa inlägg om politik och miljö, jag kunde inte formulera min rädsla, visste inte var jag hörde hemma, vad jag skulle arbeta för. Jag är fortfarande skeptisk till politiker, detta val har med all tydlighet visat brister i mognad, utveckling av vuxna jag och kunskaper.

Inom miljörörelsen kom den ena skräckbilden efter den andra och jag trodde knappast att jag ens skulle få uppleva min pension, panisk rädsla dygnet runt i 2-3 månader. Minns ni filmen Mad Max? den framtidsvisionen fanns i min hjärna, och inte om 50 år utan om 1-3 år.

I mitten av augusti var jag på en kurs…yoga, meditation och bild…Ditt hjärtas val. Jag fick sätta ord och färg på min rädsla och känsla av tillkortakommande. Jag hade några veckor tidigare sökt mig tillbaka till skogen, naturen, längtan till det som jordar. Jag började förstå att mitt första steg för att läka var att ta tillvara energin, vänligheten, den obändiga kraften i naturen, att återgå till att bli jämlike med djur, natur och vatten. Den mandala jag målade, på kursen, innehöll naturens färger med ett rosalila hjärta och silver runt, där började min läkning. Nästa morgon var jag inte paniskt rädd längre och inte så långt senare började jag känna glädje och viss förtröstan.

Valet fick inte det skräckscenario som målats upp och regnet kom och med det kom grönskan, med bevis på naturens kraft.

Jag blev mer och mer övertygad om att världens befolkning måste göra en helomvändning. I Sverige vill jag arbeta för att människor börjar tänka utanför boxen. De stora städerna ska inte utarma resten av landet, tillväxt behöver inte ske på vår och naturens bekostnad, vi kan utvecklas tillsammans med respekt för varann. Nu kanske du tycker jag är blåögd, men visst måste det gå att få de goda krafterna och energierna att ta över, det kan inte vara svårare än att överlåta styrningen till girighet, ondska och okunskap om vad som är bra för oss människor.

Jag förstår att vägen dit går via en tuff tid, men det blir det vilket som, det är vi som väljer vad som ska resa sig ur ruinerna.

I veckan har jag varit på föredrag om Vattumannens tidevarv, som för med sig nya energier till vår jord och våra konstellationer, likadant där kan jag verka blåögd och godtrogen, men min fasta övertygelse är att vi är mer än en fysisk kropp och alla kan vi ju se att det är ytterst oroligt i världen. Vattumannen för med sig nya energier, som ger näring åt gruppsamverkan, dela med sig, arbeta tillsammans, gamla strukturer får inte längre energi. Det jag fick till mig i föredraget var sådant jag under denna mentalt fruktansvärda sommaren själv har kommit till insikt om.

Jag kan inte förändra världen eller Sverige, men jag kan bidra med respekt, kärlek och glädje till min medmänniska och för andra varelser som omger oss. Jag kan hjälpa till i arbetet med att hela Sverige ska leva, jag kan ställa upp som volontär, jag kan plocka plast… jag kan göra min del och ta ansvar för mitt val av liv.