Sorg

 Inom mig huserar sorgen, gammal sorg från jag vet inte när. Jag är aldrig med på festen, jag orkar inte vara glad. Något drar som en blå slöja genom mitt hjärta. Sorgen är inte ung, den har funnits där i eoner, den var min första födslorätt och har aldrig lämnat mig. En ständig följeslagare, vissa dagar mer högljudd. När andra skrattar o skrålar, gråter jag😢 och längtar tillbaka till när sorgen var ung.

Hjärtat så fyllt…

 Det närmar sig maj. Jag har så mycket gråt i bröstet; sorg, kärlek, omsorg, saknad, sentimentalitet, tomhet.

Börjar se tillbaka på livet, det är ju i nedförsbacken och allt runt mig går vidare. Vid millenniumskiftet skedde ett skifte även i mitt liv, mitt liv som ensamstående började och livet var länge en daglig kamp. En kamp som tillslut ledde mig till den jag är idag, en kamp jag ändå är tacksam över.

Jag gjorde mitt bästa, ändå fick mina barn lida och känna av en inre ensamhet, som jag inte såg i dåläget, jag hade inte förmåga att vara där. Jag gör allt jag kan nu, försöker gottgöra…

Jag älskar mina barn och barnbarn med en lejoninnas intensitet!