Om hat föder hat, måste kärlek föda kärlek...

En månad sen jag skrev, fast det här jag ska skriva om idag, har jag tänkt länge på. Får se om formuleringarna kommet till mig.

Jag är ju väldigt förändrad sedan något år tillbaka, i alla fall på insidan. Det är väl så att den som vissa i min omgivning försökt att svälta ut, har till slut kastat av sig alla fula tråkiga förklädnader. Alla förklädnader, som jag trott att jag måste bära för att duga, för att få vara med...för så har det sagts mig. Jag kryper inte ihop längre, vare sig på in- eller utsidan. Jag bärs av en tro på att jag, genom mitt beteende, kan göra gott. Göra gott genom att möta människors blick, genom ett leende och några vänliga ord kan jag tända en gnista av glädje och ljus i andra människors själar. Jag ser det gång på gång - en fredlig kamp.

Men så har vi de, som inte möter min blick, som tittar i backen eller i mobilen, med sammanbiten min. Vissa ser så arga ut att jag inte skulle vågat tilltala dem, de utstrålar bitterhet, besvikelse, girighet; en rädsla... Jag kan känna ilskan mot allt som lägger hinder för deras ego, allt som de tror förstör deras välfärd.

Men det är hoppingivande att jag upplever inte att de är fler än de, som möter min blick. 

Nu vill jag be er, er som läser min blogg att göra som jag, höja blicken, säja något vänligt från hjärtan, snabbt innan hjärnan täpper till, och få känna värmen i de korta kärleksfulla mötena.  För jag tror att kärlek föder kärlek!💓

Jag går en kurs i vedisk astrologi, fantastiskt roligt och otroligt intressant. Jag behöver hela tiden utsätta mig för utmaningar, eller ha någon i sikte, för att känna att jag lever. Så nu gör jag  djupdykningar i själens skrymslen och jobbar på att få ihop pusslet Ingbritt, med sin fysiska kropp, sina tidigare liv, sin själ, sina minnen och erfarenheter och få det att bli förklarligt i mitt horoskop.
Jag kan se att jag har styrkor av god kvalite´, som accidenten i lejonet, det måste ju ha hjälpt mig, när lusten att ge upp funnits. Men jag ser också stark påverkan av skorpionen, i vars tecken jag är född, och månen i 8 onde huset, som står för resor i underjorden och transformation bland annat. Jag är fortfarande en NYBÖRJARE och har otroligt mycket att lära. Men jag får ihop det jag ser med detta livet.
Nu har jag, under de senaste veckorna, fokuserat på månens väg genom olika stjärntecken. 29.10 -1.11 har månen varit i Skorpionen. Och jag har gjort en resa ner i underjorden- "ingen tycker om mig, jag är världens mest ensamma människa, en mycket sorglig figur..." Jag har inte mått så här på 2 år och trodde jag skulle slippa fler djupdykningar, men så kommer det och slår till med full kraft. Det konstiga är dock att idag 2.11 då månen är i skytten är självföraktet borta. Jag är fortfarande en ganska ensam person, men det stör mig inte längre, det är trots allt självvalt; lusten, kreativiteten, nyfikenheten, kärleken till mig själv har återvänt.
Nu ska jag fortsätta fokusera på månen under några månader, så jag får se om det finns ett mönster, vilket jag skulle tro att det gör...