När jag kom upp i tonåren blev det mindre av ensamtid och jag kom allt längre ifrån mig själv. Fortfarande insåg jag att det var betydelsefullt för mig, men jag prioriterade annat mer, som förde mig allt längre ifrån mitt sanna innersta jag. När jag fick familj, blev splittringen total. Jag gav bort all min tid till andra, och levde, som jag var lärd; självutplånande. Enda gången jag kände att jag vaknade till liv på insidan, var efter 1-2 glas vin, ensam, så jag kunde fokusera på nuets intensitet. Så klart en falsk känsla av liv, men jag förstod ju inte så många sammanhang på den tiden.
Jag har nu lärt mig att man brukar vakna till liv, mogna i 30-års åldern. Inte jag, jag närmade mig 50 år innan jag bröt mig loss och höjde blicken. Men långt inne, längst inne i hjärtat, satt hela tiden en liten motståndskraftig unge, och väntade på sin tur, aldrig gav hon upp hoppet om att få komma tillbaka.
I 50 års åldern, efter att det falska jaget, drivits längst in i hörnet utan flyktvägar, då äntligen gav jag upp och krackelerade fullständigt. Men det behövde gå så långt, att allt för en tid togs ifrån mig, jag hade att välja på att ge upp och aldrig mer klä på mig eller återigen klättra upp för stegen, steg för steg, blotta mig, vara ödmjuk, självrannsakande, envis. Söka mig själv, där jag senast försvann, i stallet, i skogen, på biblioteket.
Så började vandringen i denna världen, den fysiska, för att hitta trygghet, relationer, en meningsfullhet på något plan.
2013 var jag skuldfri, ny lägenhet, ny självkänsla, ett något så när stabilt liv i den fysiska världen.
Då började ett nytt behov pocka på, ordlöst, av något mer och jag började på yoga, hos den kvinna, som i snart 20 år funnits med i mitt liv, även hon en sökare av stora mått.
Jag gick på yoga och helgkurser i att lära känna mig själv och att hitta en högre mening. Sakta började jag fösas i den riktning, som jag gjort ett ca 50 år långt avsteg ifrån. Insikter, resor ner i underjorden, sorg och stunder av tacksamhet avlöste varann, jag höll på att bygga upp ett stabilt jag, med ett synligt inre barn. Ju mer jag anammade och släppte fram barnet, ju mer jag slutade gömma mig och dra mig undan, desto bättre mådde jag. Det var en tuff men också roliga resa, jag tog igen mycket av en förlorad tonårs- och ungdomstid. Tiden gick och jag började uppleva mig som vuxen med ansvar för mitt liv och mina relationer.
För två år sedan efter en helg med samtal yoga och målning, klev jag ner i underjorden en lång period, dagen och natten var lika svarta, gråa, lika meningslösa, det fanns ingen mening någonstans...
Jag minns inte när eller hur det vända, men jag har inte känt den djupa meningslösheten på över ett år.
Så plötsligt över en dag, mer eller mindre, kom en ny utmaning. Rädslan för jordens undergång, plötsligt öppnades mina ögon för allt elände på jorden, jag tog in allt, paniken var total. I hettan sommaren 2018 vandrade jag som ett stycke ångest, dygnet runt. Jag kunde inte sansa mig, jag vaknade och somnade med samma rädsla och samma känsla av att inte kunna fixa jordens belägenhet. Jag som alltid på något sätt skapat mig en tillvaro var nu handlingsförlamad, från maj-augusti, inte en sekunds vila.
Så återigen var jag på en helg med min lärare och stöttepelare. Någonstans fick jag satt ord på min belägenhet, fick åskådliggöra i färger hur insidan såg ut, och kunde börja andas igen, om än liten och vilsen.
Veckan efter detta var jag hästvakt och det var fortfarande varmt. Jag satt på min favoritplats utanför stallet, och plötsligt talade träden, naturen till mej. "du kan inte lösa alla problem, bära det på dina axlar, det du kan göra är att ge kärlek, medvetet sprida kärlek". " Du kan inte hjälpa alla, börja sprid villkorslös kärlek till din familj, dina närmaste, det kommer att sprida sig"
Jag undrar om någon kan förstå, hur det kändes att bli fri från ångest och hitta en väg, vars klang slog an långt in i hjärtat, långt nere i underjorden.
Jag börjar inse att jag medvetet blivit föst åt ett speciellt håll. Jag har fortsatt att lyssna till hjärtat, när det slagit extra för något och hela tiden får jag bekräftelse på att jag är på rätt väg. Var jag till slut ska tjäna ljuset är än så länge höljt i dunkel även om jag börjar få en aning; att jag just nu är på rätt plats vid rätt tidpunkt.
