Jag vägrar låta mig styras av rädsla och kaosskapande!

Här står jag, naken, oförstörd, tackar den uråldriga visdomen och sträcker mina händer mot solen, som nog fortfarande är kvar bakom de grå molnen. Om den inte är kvar vore här svart, mörkt, vi skulle inte se varann, men det gör vi. Vi ser varann, vi ser ondska, kaos, fabricerat eller inte, sjukdomar, epidemier, skapade av människor eller natur, hat, rädsla, förvirring.

Jag andas djupt, fyller mina lungor med den luft som erbjuds oss, vägrar låta mig nedslås av rädsla, vägrar sätta min tilltro till de som är satta att skydda oss och värna om oss, vägrar tro på deras ord om att skydd innebär ökad övervakning, inskränkta rättigheter, manipulering av min kropp och min själ.

Jag tror på ljuset, kärleken, att våga känna tillit till min nästa, att våga se in i bruna, blå, blågrå, gröna ögon och le. Jag vägrar låta mig uppslukas av rädsla, jag vägrar tro på att andra vet mitt bästa.

Jag går ut i naturen och låter Moder Jord svepa in mig i hennes omsorg om oss små.

Ett kort stycke halländsk kvinnohistoria...

Här sitter jag med foten i högläge och njuter av ensamheten, att ha tid att göra det jag vill och drivs av.
Långa dagar, ibland kortare, när jag inte kunnat sova under natten, gott om tid för meditation och funderingar. Jag börjar skönja något slags mönster, månen spelar en viktig roll i mitt liv, i mitt mörker. Kvinnorna i leden före mig har haft det tufft inte bara enligt mitt horoskop... Nästa gång jag kommer till Halland hoppas jag få träffa min mammas kusin, som jag fick vetskap om för 2 år sedan. Han måste ha levt mer eller mindre mitt i händelsernas centrum och han verkar ivrig att få berätta..

Jag har just läst 2 biografier om kvinnor från de övre klasserna, Ester Blenda Nordström och Hilma af Klint. De måste ha levt ungefär samtidigt som min mormor, i sekelskiftet. Jag har aldrig reflekterat, egentligen, över förtrycket och förminskandet av kvinnor. Vilket jag borde gjort, med tanke på min uppväxt och förväntningarna på mej. Någonstans måste det varit så självklart för mig att jag inte hade samma värde som en man, eller också visste jag att hade samma värde, längst därinne, och behövde inte uppmärksamma omvärlden på det.
I vilket fall är det otroligt att vi för 100 år sedan ansågs, som allmänt dummare, svagare, mer i behov av beskydd o helt värdelösa som ogifta. De kvinnor jag läst om kom från ekonomiskt goda förhållande, med kompetenta välfungerande föräldrar. De fick kämpa, men hade ändå möjligheten att få följa sitt hjärta till viss del. En utbildade sig till konstnär, en blev en erkänd journalist, båda föll i glömska och fick inte den betydelse de borde fått. Men ändå, en viss frihet hade de, arbetsmässigt...
Båda var lesbiska och fick stor del av livet gömma, smussla, förneka sin kärlek, vilket så klart påverkat deras psykiska mående.

Min mormor var piga, liksom hennes äldre syster, hon blev med barn med bonden hon arbetade hos, hon var ingen ungdom, närmade sig de 30. Kanske fanns det tankar på giftermål, men något hände och mormor flyttade hem till sin mamma. Min mamma föddes på en inrättning i Göteborg, 10 mil ifrån bostadsorten. Till mamma var 7 år bodde de ute i skogen omgivna av mormors bröder och hennes mamma. Vissa av bröderna var kända för sina udda liv, alkoholen spelade en stor roll, vad jag förstått. Mormors pappa var död, när jag besöker kyrkogården där alla ligger, visar det sig att mormorsmor födde en flicka 12 månader efter att han dött. Har man som jag, arbetat som socialarbetar i 40 år, så sätter allt detta igång fantasin.

Min mormor hade vare sig pengar eller en kompetent familj. Hon var duktig på att arbeta och såg bra ut. Hon måste också varit ganska kreativ, som trots upprepade snedsteg, om jag förstått det hela rätt, inte hamnade på spinnhus utan slutade som ärbar bondhustru till en mycket kyrklig och troligen ganska neurotisk man. Jag minns min mormor som glad och lite busig, som älskade mej och skämde bort mej. På korten jag hittat ser hon sammanbitet allvarsam ut och upplevdes av sina barn som avståndstagande, bäst tyckte hon om att vara hos djuren.
Jag blir bara mer och mer nyfiken, ju fler pusselbitar jag får, dom ser ut att passa ihop på olika spännande sätt...

Tre generationer, spänner över 3 århundraden...

Tiden går och ibland är det så fullt av aktiviteter i vardagen, så den egna insidan får ingen tid. Jag vet att jag är en person, som behöver massor av tid för att umgås med mig själv och komma vidare på min slingriga väg.
Men i alla helger runt jul och nyår måste ju ändå de närmaste prioriteras, att få samlas, njuta av samvaron, skratta år småttingarnas vaksamma blickar på tomten och glädjen över den fina lastbilen och enhörningen i glittrande färger.
Nu har jag min tid, nu ska jag opereras och kommer att få sakta ner på farten. Säkert för att jag ska få tid för reflektion över det som varit och över alla processer som den vediska astrologin satt igång, tid för att bygga vidare på kunskaper jag fått.

Ibland säjer människor till mig att dom börjar förstå vem jag är eller vilken slags personlighet jag är. Jag ler o hummar med, när jag egentligen skulle vilja gratulera dom och be dom tala om för mej vem jag är. För jag är, eller har varit ett stort mysterium för mig själv. Efter att jag har fått mitt horoskop uttytt känner jag äntligen att jag ser ett mönster att den rädda, den misstänksamma, den lekfulla, den lustfulla, den spänningssökande, den kärleksfulla och omtänksamma faktiskt hör ihop. Men jag bär på en massa, inte alltid så trevliga upplevelser och erfarenheter från tidigare liv. Jag är en i raden av kvinnor som haft det tufft, som bär på många hemligheter och mycket sorg.
Men nu kan jag bättre acceptera och förstå mitt sätt att vara på, att reagera på, det finns anledningar till alla vägval, de har lett fram till den jag är idag och den jag håller på att utvecklas till. Ibland blir jag otålig, vill att det ska gå fortare, jag skulle snart vilja veta slutet på filmen, ibland känner jag att någon pushar på mig för fort och jag hänger inte med.
Men nu ska jag få några veckor när jag mest får umgås med mig själv och kanske till och med får beundra utsikten ett tag, innan det är dags att gå vidare.