De senaste dagarna har jag tänkt mycket på vad som hänt i mitt liv, på en mer subtil nivå, under de senaste 15 månaderna.
Själv känner jag ju i mig, vad som hänt, men fylla kärlek, tillit, samhörighet och trygghet med ett substantiellt innehåll, det ska jag nu ge mig på.
Jag har väntat på den stora kraschen, sen jag var cirka 30 år, nu förstår jag ju varför...jag har ett uppdrag. Jag har hela tiden haft en rädsla och otrygghet i mitt liv, vem ska jag vända mig till när det smäller? Jag vill ju inte enbart ha mina barns familjer, som trygghet.
Förra året, när det alltmer lutade mot skarpt läge, fick jag upp ögonen för wakeupfriends. Jag ansökte om medlemskap, men sen tog det stopp. Jag vågade inte gå på ett möte, van som jag är att känna mig fel o utanför i alla grupper.
Eftersom jag har god kontakt med mina guider, när jag ger mig tid att lyssna, så fick jag mig tillsagt, att försöka blåsa liv lite mer i föreningen. När jag får sådana budskap, agerar jag innan jag tänker, som tur är... För att göra en lång historia kort, så gick det så där och jag tröttnade på alltihop... till nästa gång, guiderna knackade på, i samband med wakeuppfriends event i Örebro. Då gjorde jag och min vapendragare i admin gemensam sak och startade om gruppen.
Men det var inte det jag ville berätta om...
Under det här året har jag mött människor, som är som jag, kantstötta och ofta illa hanterade av livet, men med en kärlek och öppenhet, som jag saknar i samhället. Här har jag äntligen kunnat blomma ut, till den jag skulle bli här i detta livet. Jag vet att jag är mycket, pratig och livlig. Det har lett till att jag alltid lagt band på mig, trots det har jag varit för mycket...
För första gången träffar jag människor, inte bara i vår grupp i Örebro, utan över hela Sverige, som är lika levande, lika kramiga och kärleksfulla, som jag. Jag är inte rädd längre att stå ensam när kraschen kommer, jag är inte rädd längre för att vara för mycket, vare sig i utstrålning eller klädsel. Jag är jag och är älskad för det, inga ifrågasättande och kommentarer om att jag är dum i huvudet, ett troll eller allmänt fel. Hjärtan, kärlek och leenden är det som möter mig och får mig att våga växa ännu mer. Jag har äntligen kommit hem, och det är mer fantastiskt än jag någonsin i min vildaste fantasi skulle tro var möjligt.
Kram till min själsfamilj❤
