Vad gör isoleringen med oss/mig...låt oss inte stanna i den...

Alla, som känner mig, vet att jag inte är den mest sociala människan. Mitt hem är min borg och ingen kommer och överraskar mig där, inte heller mobilen har en öppen linje till mitt öra.
Men den påtvingade/ egenvalda (hur man nu ser det) isolering vi nu genomlider har fått mig att fundera på människan, som flockdjur och som eremit. Vad gör den med oss?

Först ser jag framför mig många av nutidens hästar; varsin liten gräsfri hage, ingen möjlighet att sträcka ut, inget gräs att nafsa i och ingen möjlighet att stå och klia på varann, allt tillrätta lagt för ägaren. De hindras i detta, som bör vara varje hästs rättigheter.

Nu behandlas vi likadant, vi tas ifrån ansvaret för vårt liv och vår hälsa och isoleras i våra lägenheter. Vi får inte kramas, helst inte vara i samma rum, utan umgänge via mobilens och dataskärmens tvådimensionella bild uppmuntras, samt väntan på det förlösande vaccinet. Vi ser glada människor, i reklamen på TV, som sjunger bakom varsin skärm, pratar med barnbarn och så vidare. Jag ser inget fel i det just nu, jag är glad att kunna leka med minsta barnbarnen på Messenger, kanske ha en liten fest med någon väninna via facetime. Men sedan ser jag en fara i att det blir ett så bekvämt sätt att umgås, så man kanske fortsätter av bara farten. Det vore förödande för oss som individer och ras.

Jag lyssnar ju mycket på Gregg Braden och hans forskning, om att vi är vibrationer och vibrerar i samklang, med varann, med naturen och universum. Hur blir det i längden om vi inte får vistas tillsammans, bara se varann via skärmar eller övervakade? Jag lyssnar också på Ole Dammegård och Kim Ekman, som sitter i karantän i Spanien, nu i 40 dagar. Idag berättade de om demonstrationer runt om i världen, en följd av att människor tagit sig ut och börjat prata med varann, jämfört insikter och åsikter. De berättade vidare om en präst som delade ut mat till hemlösa i Kanada, han blev stoppad av polis och belagd med böter, för han bröt mot förbudet att vara nära andra. Samtidigt berättar de om att han fick hjälp att betala sina böter och att det dyker upp fler och fler advokater, läkare mm som ser vad som pågår. Detta är just nu, fast det hör vi inget om i massmedia.

Men jag som inte kan låta bli att tänka på sen, vad gör det med oss sen. Har vi då blivit så vana vid att sitta hemma på vår kammare och umgås via tekniken, så vi inte inser vad det gör med oss. Mobilanvändningen har lett till att vi inte längre pratar med varann, men vi sitter i samma rum. Nu pratar vi med varann, men missar närheten, kroppsspråket, energivibrationerna. Tänk om vi kan slå ihop de här två olika sätten att umgås och få tillbaka en samhörighet människor emellan. För jag är övertygad om att vi kommer att behöva närheten och kommunikationen oss emellan för att hitta en ny, god och ljus väg framåt. Och jag tror inte att någon annan kommer att fixa det här åt oss.

Nu glömde jag visst bort mina egna erfarenheter av isoleringen, den som satte igång mina tankar. Min isolering har ju alltid varit självvald, ett sätt att få möjlighet att lyssna inåt, att bearbeta mina intryck. Nu har jag all tid i världen att bearbeta mina intryck, det är bara det att intrycken har minskat betydligt. Jag har mina egna tankar, några inlägg och kommentarer på facebook, youtubeklipp och kontakt via Messenger och sms. Men jag saknar verkliga samtal utan skärmar, utan säkerhetsavstånd och rädsla för smitta, samtal som börjar med en kram, där kroppsspråket får inbjuda till närvaro och där skrattet får klinga. Jag som undvikit många kontakter, letar i dag upp de få jag har möjlighet att byta ett par ord med och inser skillnaden mellan självvald och påtvingad isolering.
Jag tänker på alla dem, som tidigare och nu lever i en mycket större isolering än vad jag gör, vad gör avsaknaden av mänsklig kontakt med dem.

Några tankar...känner på mig att det finns otroligt många fler trådändar att dra i...och glöm inte...det är mina tankar...inget du måste dela.

till barn och barnbarn... varför jag gör som jag gör...

Hej!
Ni vet att jag älskar er över allt annat och jag hoppas att ni också känner det, att jag skulle ge mitt liv för er skull. Kanske ni, som vissa andra, funderat över de val jag gör, de sätt jag väljer att uttrycka mig på. Jag tänkte här försöka mig på en slags sammanfattning, för mig själv men även för er.

För 3 år sedan, när det började dra ihop sig till pension, kom jag in i en slags kris. Nu var det inte längre någon idé att ha högtflygande planer på det ena eller andra. Nu var det döden som var nästa vägskäl. Ja, ni vet att jag kan uttrycka mig lite drastiskt, men det är ju faktiskt en realitet.
I vilket fall kan inte jag leva utan drömmar och mål, jag måste utvecklas vidare, och det var dags att byta spår. Inte längre leva för att producera det andra kunde se och bekräfta, inte vara duktig för att andra skulle se, inte längre hålla tyst. Tyvärr var inte duktighetsmanteln avkastad, kan jag se i bakspegeln. Men som pensionär är det svårt att vara duktig, om man inte trampar på i gamla hjulspår, som pigg pensionär. Jag höll på att falla i den fällan, anmälde mig som volontär, men hann inse min fadäs innan jag kom till skott på riktigt. Då hade jag ju missat en möjlighet till utveckling.

Så var det alltså dags att göra saker för min egen skull, att våga vara precis så där wild and crazy som mitt hjärta längtat efter hela mitt liv. Men jag ville också göra något gott, nu när jag äntligen fick tid, lämna något slags avtryck.
Efter sommaren 2018, när jag hämtat mej från panik och ett hopplöst behov av att hjälpa hela världen, kom min mission till mig, en greppbar uppgift och en fantastisk möjlighet; att vara en förebild för mina barn och barnbarn, att lära dem hantera livet utan att falla så djupt att man inte orkar resa sig, att våga stå upp för sin övertygelse, att välja kärlek och förståelse före hat, att vila i att de alla är innerligt älskade av mej.
Den vägen har jag följt och utvecklat, så nu går min egen utveckling hand i hand med det jag vill förmedla till mina barns familjer.
Jag ser nu det som varit med mig sedan barnsben och som jag förträngt så pass att mina hjälpare haft ett tufft jobb i att få mig att lyssna. Numera är vi nog ganska överens ändå, och jag vågar lyssna och stå upp för mig på ett sätt som jag aldrig gjort. Ju friare jag blir från hur man bör vara, tänka och resonera, ju mer jag befriar mig från behovet av att vara accepterad av min omgivning, ju mer kärlek och glädje jag kan sprida, desto bättre förebild blir jag, desto bättre kan jag hjälpa till att rusta de mina för framtiden.

en lycklig mamma, mormor, farmor, svärmor, som kräver sin rätt att vara hon samtidigt som hon ger dig din rätt att vara du.

Isolerade tankar...

Jag träffar inte speciellt många människor just nu, mest kommunikation, så att säja, blir via facebook och Youtube klipp. Jag lyssnar inte på nyheter och läser inte tidningar, den rädslan, jag upplever att de försöker framkalla, tror jag försämrar mitt immunförsvar snarare än att de på något sätt skulle trygga mig i att de vet vad de gör, där uppe på toppen. Jag håller mej hemma, går promenader i skogen, håller avstånd till folk och tvättar händerna, jag tar mitt samhälleliga ansvar. Blir det några nya inskränkningar eller lagar lever jag i trygg förvissning om att jag kommer att bli varse dem.

Som sagt mycket Youtubeklipp, nya värdegrunder, som jag inte vetat om, inte trott fanns, dyker upp. Jag, som är mycket auktoritärt uppfostrad, där vare sig föräldrar, lärare, prästen eller doktorn fick ifrågasättas, lyssnar och suger in all den nya informationen, konspirationsteorier, som många benämner det, alternativa kunskaper...
Mycket förstärker de funderingar jag alltid haft, varför fungerar det mesta dåligt eller halvdant, varför är många lösningar kortsiktiga, felaktiga, utstrålar människoförakt, ger noll stabilitet? Mycket borde gå att göra så mycket bättre OM man verkligen ville och hade vårt bästa för ögonen, om vi som individer, var och en, upplevdes vara värda omtanke och kärlek.

Jag tror det är fler än jag som är uppfostrade i att inte ifrågasätta, eller i alla fall inte gå utanför boxens gränser, ifrågasätta lagom, trötta ut sig med slå luftsvingar liksom.

Så från att varit erbjuden en lunchmeny bestående av en rätt där jag kunnat välja ketchup eller senap, salt eller peppar, står jag nu inför ett dignande smörgåsbord. Men jag är ju inte van att tänka kritiskt mer än till en viss grad och jag vill ju inte få epitet foliehatt eller allmänt skruvad, en rädsla jag troligen delar med många andra...
Där kommer min andlighet in, att inte överväldigas av alla information, utan ge mig tid att meditera, reflektera, promenera, låta mitt hjärta vara med i samklang med hjärnan, använda Gregg Brandens kunskaper...och lita på min intuition.

Just nu är ovissheten och maktlösheten på topp, vi sitter isolerade i hela världen och undrar vad som pågår. Våra ögon och öron är olika mycket öppnade, vi fokuserar på olika saker och vi agerar på olika sätt, och ingen har en aning. Ingen kan slå sig för bröstet och utropa sig till sanningssägare. Ändå känns det som många gör det och för osäkra auktoritetstrogna individer är det lätt att följa. I så många år, generationer, har vi tänkt som vi blivit lärda från barnsben, dvs ifrågasätt lagom eller inte alls, varit politiskt korrekt.
Kanske det är dags att vara lite wild and crazy och hänga på världens tillstånd. Smaka på olika rätter, förkasta eller ta till dig, men inte vara rädda att prova och inte bry dig om vilka rätter grannen föredrar, utan tillåta dig att utveckla din egen smak, förankrad inom dig själv.

Mina tankar; en gråmulen tisdagsförmiddag med föraning om en vår!

Någon backar upp mig!

Jag upplever ett smärre under varje morgon just nu. Under någon veckas tid har det känts som någon rekonditionerar min hjärna på natten, så den är skinande ren och hoppfull varje morgon, det är en otrolig känsla. Jag reser iväg någonstans 3-4 timmar varje natt...och vaknar vid 7-tiden pigg och glad.

Jag bor ensam och ansvaret för mitt mående ligger ju helt i mina egna händer, så är det ju för alla, men kanske än mer för ensamboende. Jag tänker inte hemfalla åt rädsla eller panik. Jag tänker inte heller blunda för verkligheten och vad viruset innebär för vår framtid. Jag måste varje dag arbeta med att hitta balans mellan flykt och verklighet, mellan att få fly i väg på rosa moln ett tag och att göra mitt bästa för att lysa upp nuet och se verkligheten för vad den är.

Vi har alla olika sätt att hantera vårt nu och det är i backspegeln vi kommer att se vad som var adekvat och inte. Jag tror ju på stora omvälvande förändringar och en slutstrid mellan det onda och det goda. Det är mitt sätt att se en mening med det som sker; ovissheten, de extrema åtgärderna, skrämselpropagandan, mer eller mindre oroväckande förutsägelser, mot alla positiva händelser; människor vaknar upp, vi hälsar i skogen, vi ler, vi hjälps åt, vi gör vårt bästa, alla positiva förutsägelser.

Så jag mediterar med hjälp av mantran och gör solhälsningar för en inre balans. Jag går i skogen, försöker föra åtminstone ett samtal varje dag med en fysisk person, lyssnar på Gregg Branden som har kunskaper som undanhålls oss och som bekräftar mina tankar, långt utanför boxen. Jag tittar på feel good TV, läser böcker och strukturerar upp min dag. På kvällen är jag trött och känner att orken börjar ta slut, att det är svårt att se det positiva. Men varje morgon vaknar jag lika full av lycka hoppfullhet kämparglöd...någon är med mig, hjälper mig och stöttar mig.