Mitt hjärta gråter.

 Om de som dömer fortast och ropar högst ska vara de självpåtagna ljusbärarna och ledarna, vill inte jag delta längre.

Egona sväller, så det är ett under att de inte spricker. Låga entiteter har dem i sin makt.

Vi startade med ljus och kärlek, alla skulle lyssnas på. De största egona tystade snart varje försök till ifrågasättande, till en egen mening. Å snart blev de ensamma kvar, med sina proselyter. De som hoppats på en fristad och ett godkännande, kröp slokörade hem.

Nu har ifrågasättarna blivit högljudda, utan mankemang stämplas de som besatta. Men den eld som tänts, den eld som fräste otyglat pyr fortfarande och kommer aldrig att dö helt igen. Så akta er ljusbärare och energiarbetare, ni kommer att få rannsaka er motiv.

Jag känner hur mitt hjärta gråter för deras skull, för att de tagit på sig en roll där de bestämmer vem som ska få vara med och vem som ska ut i kylan, en roll där de själva sitter med oinskränkt makt.

Alla är värda ett respektfullt bemötande…

Någon uttrycker sig arrogant och provocerande, blir snabbt definierad som ett troll. Man kommunicerar inte, man visar ingen ödmjukhet inför hans åsikter, inför hans kunskap. Rädslan för att någon ifrågasätter det invanda narrativet är stort. Man vet bäst, man vet ALLT. De som stör, ska stämplas, utan att bli lyssnade på. Ska du vara annorlunda finns regler för hur mycket och på vilket sätt. 

Det är förvånande hur lätt den högvibrerande ytan krackelerar, när det alternativa narrativet ifrågasätts. 

Harmoni

 De senaste dagarna har jag äntligen känt lite harmoni och faktiskt en ökande lycka, vaknat med pirr i magen, lyckobubblor. Pusselbitar passar ihop, hur ovanligt mönstret än blir, och synkroniseringar poppar upp, helt utanför min kontroll. Själv känner jag mig starkare och modigare, mer kreativ och nöjd med mig själv. En period av självförakt är över igen. Det har varit en tuff tid, faktiskt ett bra tag, men nu skönjer jag min uppgift här och jag har styrkan att hantera den.

Jag är inte klar!

 Jag känner mej gammal för första gången, som det inte är någon idé att drömma, att kämpa. Jag vill ge upp, gå in i min sfär och inte söka mig ut mer. Inte så mycket blev vad jag önskade i detta livet, jag orkar inte kämpa med mina karma mer, orkar inte kämpa för ett vackert avslut. 

Känner inte igen mej, så här uppgiven brukar jag inte känna mej. Kan det vara demonerna som vill hålla tillbaka mej från vägen jag nu väljer? Den här uppgivenheten, känslan av ynkedom är inte min. Jag har varit en lydig icke ifrågasättande slav. Nu ser jag med kritiska ögon och bekräftar inte tidigare gurus och doktriner. Ett efter ett klipper jag banden… Jag är inte gammal och orkeslös, jag reser mej, jag kämpar vidare, än är inte sista ordet sagt.