Några få hittar mina inlägg, ingen kommenterar, men kanske någons hjärta rörs.
Jag tänker tillbaka…hur mitt dedikerande jag höjt upp individer, gett dem av min energi, min positivism, för att senare genomskåda och tacka för mig. Jag har genom mitt beteende ruskat om människors tillit för mej, kanske de ruskats om i grunden. I varje fall har all skuld lagts på mig; jag skrattar åt de svaga, jag beter mig bedrägligt och dras inför rätta, jag låter mitt ego leda mig, jag har angripits av demoner. När jag slutar dedikera och tackar för mej, bara drar mig undan utan större åthävor, då försvinner de efter att ha baktalat/ fryst ut mej. Jag är det där svarta fåret, som aldrig inordnar mig, som aldrig böjer mig för att höra till. Jag måste ha ro i mitt hjärta, och när fjäll faller från mina ögon, måste jag respektera mina val, trots följderna.
Jag ber er om ursäkt, för att jag sårar era egon , men jag ångrar inget, mitt hjärta är lugnt.
