Gott nytt år

 Läser årets dagbok och slås av hur detta år varit ett mellanår, i väntan på … vad?

Jag har ivrigt sysselsatt mig, samtidigt som jag gnagts av längtan efter att åstadkomma något påtagligt, handfast. 

Jag har umgåtts mycket med barn o ännu mer med barnbarn, jag har jobbat och bränt pengar, längtat efter den tvillingsjäl/själsfrände som skulle dyka upp, gråtit mått dåligt o varit trött. Jag har påmint om en båt som ligger o stampar mot vågorna o inte kommer någonstans. 

Vad har jag då, tror allt, lyckats med? Jag har haft en uppgörelse med de som jag höjt till skyarna, som mina frälsare, jag har slagit mig fri från hur jag bör vara o vilken väg jag ska gå. Jag har de allra sista dagarna på året börjat ifrågasätta alla sanningar som far runt om uppstigning med mera. Jag har börjat rida i ridskola, modigare än jag trodde. Jag har lämnat mitt falska jag, som levt genom att tillfredsställa män, som förtryckt mina egna känslor o behov. Jag har verkligen arbetat mig igenom mitt sår och behovet av att underhålla det. Jag har tagit ut svängarna, reflekterat, sett igenom och till slut mött mitt sanna kvinnojag. Jag har levt upp o männen jag mött har varit av en ny kaliber. 

Det har nog ändå varit ett bra år även om det känns som inget hänt. Jag har gjort en massa förarbete och nu är det bara att köra igång med Falun Gong o GASP. Fortsätta rida och vara tacksam över mannen jag äntligen mött, som ger mig utmaningar. Använda styrkan som finns där, stå emot … stå upp… stå ensam.

Stålbad

Stålbad ska åtnjutas i ensamhet, annars kan det aldrig bli ett riktigt stålbad, tänker jag. Det ska göra ont, ingen ska lindra eller underlätta. Man ska efter ett stålbad känna sig närmare sitt ursprungliga jag, renare, tydligare. Mer tillfreds helt enkelt, man vet att man tagit rätt beslut och att man tagit besluten utan påverkan.

Det här har vare sig varit mitt första eller sista stålbad, just nu känns det dock som ett av de mest livsavgörande, ett av de som kommer att ha störst betydelse för vad jag för med mig till nästa liv. Det här är ett stålbad som tvingar mej att öppet exponera mina val. Lilla rara jag kommer att stå synlig på min barrikad, stark i mina beslut, vad det än leder till.

Ensamheten känns idag inte lika svår, osäkerheten inte lika överväldigande, tydligheten större, luften lättare att andas. Får se om detta håller i sig , men idag känns det bättre än på länge! 

Ensamhet

Med ensamheten kommer sorgen, uppgivenheten, likgiltigheten.

Kan jag få slippa vara med? Kan jag få slippa bry mej?

Det kommer inte att förändra något. Det kommer inte att bli annorlunda.

Svackan är djup, djupare än på länge. Likgiltigheten skrämmer, sorgen är odefinierad.

Kanske befinner jag mej i ett mellanrum där det goda och onda kämpar?

Efter en vaknatt, mellan ilska och uppgivenhet, mellan vaksamhet och beredskap, känns det som slöjorna lättar. Jag känner min styrka, mitt lugn, mitt i stormen, står jag stadigt, levande...

Klar…

Undrar hur många gånger jag upplevt mig som klar o aldrig har det stämt, inte heller denna gång. Kanske är det då man släpper garden och klappar sig själv på axeln? Och gamla rutiner glider in och tar över?

Jag är inte klar… jag har valt väg, jag kan inte vända tillbaka, det är sant. Men jag står precis i början, som ett nyfött barn ungefär. Jag är fortfarande lättlurad och halvblind. Kanske det får vara så, kanske jag ska ha adekvata krav på mig. Vad är adekvata krav? Krav som inte gör ont, som inte kräver mer än att sinnesron bevaras eller krav som faktiskt kräver något av mig, kräver uppoffringar, ställningstagande.

Känner så tydligt att detta är rätt väg, men samtidigt får jag en förnimmelse av död, av totalt haveri. Jag har aldrig känt mig så vilsen, så utlämnad, ingenting är greppbart. 

Idag har jag tagit påtagliga kliv för att bryta med det gamla, rensat ur min lägenhet, tackat nej till ett stort evenemang, två saker som gnagt. Efter en vakennatt var det dags att agera. Fortfarande känner jag någon odefinierad rädsla, men så är det ju vid all förändring.

Narren

Sitter i min fåtölj och lyssnar på julmusik o känner tacksamheten och lugnet flöda i mej, min rastlöshet och initiativlöshet är borta. Jag har fått en riktning!

I tarotkorten har jag fått så positiva talande budskap sista veckorna, blomstring, ingen-ting och idag narren. Narren talar om den totala tilliten, till min intuition, som nu för mig in på en annan väg än den jag trampat runt på. Jag sätter mej i första rummet, som kortet säjer, väljer MIN väg även om jag blir utskrattad och förlöjligad. Det har varit ett kaos senaste tiden, rädsla, ovisshet, misstänksamhet, ovilja, inre motstånd. Men nu är jag igenom och måste vidare, det kommer att innebära ensamhet, kanske utstötthet, men jag har kommit över rädslan för detta. För bara tankar på att helhjärtat anamma en ny livsstil ger mej ett lugn och en styrka. Jag har längtat efter någon att prata med om alla mina tankar och tvivel, men Gud har inte gett mej någon. Jag har fått gå ensam och låta tankarna överväldiga mej, jäsa i mej. Nu är jag klar, nu behöver ingens godkännande eller sanktionerna.

Det känns spännande, ger mej styrka och stolthet. När jag känner att tvivlet försöker sätta frön, avtar styrkan. Idag ska jag börja med en Falun Gong rörelse.

Tillförsikt

 Nu börjar dimmorna skingras! Jag har kollat massa klipp om olika metoder att bli frisk i magen och inget har tilltalat mej. Så hittade jag GAPS, som har sitt ursprung i hur vi åt förr i tiden, när allt gjordes från grunden i hemmet. Äntligen något som jag med mitt otåliga sinnelag tror att jag fixar. Boken beställd och nyfikenheten retad.

Sen var det det andliga, att komma till ro, att känna sig lugn och tillfreds. Jag har börjat läsa om Falu Gong och hur det kan hjälpa en till nya insikter och styrkor. Jag kommer att ge även det en chans. Jag tar det lugnt, läser på min kammare och börjar enkelt med en eller två rörelser, dom är komplicerade från början och lite invecklade rörelser. Det ska bli spännande att se hur de påverkar mej. Sen ska jag söka mig ut till Örebrogruppen om det känns så

Jag kommer att söka mig mer inåt för att få den tid och ro jag nu känner att jag behöver för att hitta harmoni över tid.

Mottaglighet

 Dagens kort var Mottaglighet o ja tror jag kan börja släppa in och sortera nu. Jag har saktat ner, begrundat, förkastat, tagit in, kastat ut, varit arg, ledsen, hoppats, känt hopplöshet. En lång tid, för att vara jag, har jag vandrat i sankmark. Äntligen känns det som jag är stark nog igen att släppa in utan att anamma allt och ta allt för sanning eller allt för lögn. Jag börjar hitta balans utifrån min mage - och hjärtkänsla. Jag börjar så sakta lita på min sanning, som aldrig blir någon annans sanning, som har rätt att växa i sin egen trädgård och där sprida glädje, skönhet och prunkande vildvuxen blomsterprakt.❤️

 

Vem veeet?

 Tankar, känslor tränger sig på, jag vet varken in eller ut. Alla är så säkra, veeet att så eller så är det. Jorden är rund, jorden är platt demonerna härjar, hon är falsk, han är angripen av demoner, såna ska du inte umgås med, så ska du inte uttrycka dej. Luften har blivit lika tung att andas, som innan jag blev aktiv i frihetsrörelsen. 

Jag kan inte, vet inte, orkar inte, jag vill gömma mej o komma fram när allt lyser och skiner. Jag vet inte vad jag tror om 5D jag vet inte vad jag tror om vita hattarnas framgångar, jag vet inte om makteliten är förklädda ju ödlor.

Vad vet jag då? Jag vet att det onda slåss för sin överlevnad vilket gör att fler vaknar upp. Jag vet att mitt ego försvinner mer och mer, jag har ingen egen agenda. Jag vet att jag nästan inte litar på någon… alla står för sin sanning, jag har ingen sanning att slåss för. Jag förstår att jag måste vara starkare i min övertygelse för att stå kvar stadigt. Jag behöver ta ett slags timeout för att röken ska skingras. urtidsväsen mitt naturbarn, som allt är enkelt för, behöver bli tydligare. Jag urholkar mej.Mycket tid går åt att läsa och begrunda och jag glömmer att leva i nuet som är min agenda, min plan, att slå med trollspö och sprida glädje och magi. Jag behöver kunskap men det är inte mitt grunduppdrag. Mitt grunduppdrag är kärlek medkänsla ärlighet att stå mitt i kaoset kriget och lysa. Andra vet inte vad som är bäst 

Sååå trött

 Jag vet inte om jag satt mitt liv på standby eller om det snurrar så fort, att jag bara blir en iakttagare. Kanske är jag i det ideala tillståndet… jag vet ingenting, tror ingenting, bara är. 

Jag orkar liksom inte ta itu med livet, vill helst ligga i en säng och läsa och sova. Jag fungerar när jag måste, men är för övrigt helt kraftlös. 

Det känns som något högre tagit över min styrning, som om jag bara är. Det känns som jag går och väntar på att något nytt ska ta sin börja, något helt nytt, något så annorlunda att jag inte kan föreställa mej och därför inte ens ska försöka…

Kanske det här är bra…kanske jag håller på att uppnå en högre grad av stillhet och ro? Kanske ska jag bara vara tacksam och acceptera att tröttheten är bra för mej just nu? 💖