Då var det dags att plocka fram min blogg ur malpåsen. I början av juni gjorde jag mitt förra blogginlägg, ett statement; mitt liv är mitt, jag förbehåller mig rätten att själv bestämma över det och jag förväntar mig inga applåder, what so ever!. Därmed var ett skede i mitt liv över, vägen dit har varit lång, men nu är jag där, mitt ego har minskat rejält!
Så välkomna hit igen!
I slutet av förra året och under de första 6 månaderna av 2020 hörde jag vid upprepade tillfällen människor prata om hur tacksamma de var att få vara med om denna spännande tid. Själv kände jag att jag inte skulle haft något emot att få försvinna till Tibet eller någon annan enslig plats. Jag växlade mellan korta perioder av lycka o längre perioder av uppgivenhet, rädsla, sorg, meningslöshet.
Jag har äntligen förstått att jag är här, på denna plats i detta sammanhang, just nu av en anledning och att planen var lagd långt innan min födelse till detta liv.
Här nedan kommer en liten sammanfattning av vägen jag gått, fram till nu.
Jag valde att komma till föräldrar vars huvudsakliga mål var att vara andra till lags "tyck som dina lärare." "håll med den du pratar med" så såg deras livsregler ut, livsregler som jag fick med mig ut i livet o som jag levde efter väldigt länge, till och med lärde mina barn.
Universum, Gud, Spirit eller de som jag kommit överens med om min resa på jorden, har haft ett hårt jobb med att väcka mej helt och få mig att våga stiga fram.
Jag har haft panik för krig med atomvapen, hyllat Greta och mer eller mindre spårat ur, sommaren 2018, med både klimathot och hot från sverigedemokraterna. Jag delade och delade på Facebook, min hjärna gick på högvarv från morgon till kväll. Jag måste se till att mina barnbarn slapp SD o gick i Gretas fotspår.
Det var då och jag kan nu jag se dessa perioder som generalrepetion inför 2020. För efter att den första paniken lagt sig i mars så har jag inte varit rädd alls. O från maj har jag kramat både barnbarn och andra som velat, jag har levt mitt liv som jag vill, utifrån avstånd, respekt och omtanke om de som varit rädda och oroliga. Jag tror alltså att det finns ett virus, men jag är övertygad om att de åtgärder man tar till för att "skydda oss" inte alls är i paritet med virusets farlighet. Det finns tillräckligt många klipp, artiklar och forskning av erkänt duktiga läkare som talar sitt tydliga språk, bara att söka...
För att hantera all negativitet, all ondska, alla besked om inskränkningar har jag aktivt jobbat på att leva i nuet. Jag vet hur det ser ut i världen och jag kämpar så gott jag kan men jag orkar inte hålla mig uppdaterad och söka källor hela tiden. För att stabilisera det negativa har jag varit ute i naturen så gott som varje dag, fotograferat vackra blommor och naturupplevelser, yogat, umgåtts mycket med barn, barnbarn och vänner och levt dag för dag, inte så mycket planer. Jag har känt energisvängningar, vissa dagar har jag varit hoppfull, vissa inte.
Hela denna tiden, varje dag, har jag sökt ögonkontakt med de jag mött, lett emot dem, hejat och ofta sagt något om vädret eller dylikt. Det har oftast varit så häftiga små möten- jag ser att jag gör någon glad och jag tänker att det sitter i för oss, båda 2,3 eller flera, under resten av dagen. Jag hälsar på alla på min gård o tvingar dem mer eller mindre till ögonkontakt och ett mer eller mindre välkommet hej. De som ler och hälsar på mig har ökat och leendena jag får tillbaka har ökat markant. Jag tänker att det, bland annat, är mitt bidrag till att höja vibrationer och ljus. Det var den andliga utåtriktade delen.
Vi har alla gamla trauman och karman att bära, tydliggöra och rensa ut. Min väg har gått via olika event, helger med yoga och meditation; att måla det jag upplevt, vedisk astrologi, där jag genom mitt horoskop, fått mer förståelse för vad jag bär med mig, och en fantastisk helg i sommar, i Svartedalens reservat, utanför Göteborg. Där vi levde nära varann i naturen och blev omhändertagna av ledare, stenar, träd , mossa, naturens olika väsen.
Jag låter hela tiden mitt hjärta styra vilka vägar jag ska gå o litar på den himmelska plan och det har lett mig framåt, till större förståelse och större mod..
Då det gäller konspirationer har jag nog alltid varit mer eller mindre misstänksam. Men som hjärntvättad av både föräldrar o samhälle har det tagit tid att våga anamma misstankarna och stå för dem. I vedisk astrologi har jag haft en lärare, Johan Andao, som satte ord på allt som händer och jag bara lapade i mig. När han sedan såg i mitt horoskop att jag både varit inblandad i konspirationer o blivit avrättad, så kändes det så rätt, det blev en lättnad.
För ungefär ett år sedan började söka på Facebook, hittade klipp med Ole Dammegård och Mikael Oddane och kände intuitivt att i denna djungel trodde jag på det, de två förmedlade. Sen har jag sökt vidare, delat på Facebook, fått mothugg, fått många nya vänner o mer o mer vidgat mina gränser och mitt synfält. Jag är impulsiv, intuitiv och otålig. Jag läser fakta o tar till mej, men mest går jag efter mitt hjärta o magkänsla. Så mycket cirkulerar; fake, lögn och sanning, så det är magen som får styra i nära samarbete med hjärtat. Jag är så tränad och förberedd, det är inte längre enbart för mina barn och barnbarn jag gör det jag gör, det är också för mig själv och för mänskligheten. Jag har ett slags behov av att saker ska gå rätt till o att inte sanningen ska vara villkorad och korrupt.
Just nu lyssnade jag på hur man i vår svenska "demokratiskt valda" regering lägger förslag på lagändring, vi ska inte längre få bestämma över vårt liv, inte gå dit vi vill, inte träffa dem vi vill och så vidare. Allt för ett virus, som läkare i olika länder bedyrar, inte är värre än en säsongsinfluensa. Hur långt ska dom få driva oss innan människor i gemen ser vad som pågår?
Jag är fullt förmögen att ta hand om mig själv och visa respekt och omtanke om min omgivning, OM jag är sjuk; jag behöver inga köpta korrumperade förmyndare, som påstår att dom gör det av omsorg.
Jag hade tänkt göra att inlägg fullt av kärlek, men det här självtillräckliga inlägget retade upp mig, så det fick bli en tillbakablick och lite ilska! men nu är jag i alla fall igång!
Ni är i alla fall hjärtligt välkomna till mig och min blogg!
