Rannsakan och nyorientering.

 Benämnas som mobbare, översittare, förtrupp till fascister, troll, terrorist, extremist, egoist, hjärntvättad, lurad, skenhelig, hot mot demokratin gör inte att energifrekvenserna höjs och nu är vi många som känner av det... tror jag.

Jag har gjort en viktig del av min resa 2020, jag har stått upp för min sanning och fått lida för det. Ibland har sorgen i hjärtat stannat länge, jag har haft svårt att förstå varför det inte kan få finnas 2, eller flera sanningar, eller minst 2 sidor av ett mynt. Jag har aldrig någonsin haft ett behov av att ha rätt, å någon annans vägnar, eller att diskutera vem som i slutet ska få rätt. I alla år har jag hållit fast vid min sanning utan att säja något. Förra året sa jag något, jag delade länkar och klipp och hade åsikter, och det var ett välbehövligt steg i min utbildning på moder Jord.

Jag har fortfarande åsikter och tankar, tro inget annat, men jag kommer nog inte att dra upp dem till allmänt beskådande mer. Jag vill vara snäll mot mig själv i fortsättningen, ha mer självrespekt än att låta någon ha offentliga åsikter om mig eller trampa på mig. Jag vill höja mina vibrationer, jag vill hjälpa moder Jord att höja sina. Jag vill visa vägen genom glädje, busighet, skrika både vår, sommar, höst - och vinterskrik, utan att skämmas, genom att utmana mina drömmar och självpåtagna gränser. Jag tänker älska mig själv mer, inifrån och ut, tillåta mig att njuta mer, vara mer närvarande, vara mindre rädd. Det är inte gjort på en dag, men kanske jag kan se tillbaka på det här året, som året när jag äntligen slutade vara offer och slagpåse, slutade be om ursäkt och slutade låta pilar träffa i hjärtat, helt enkelt bröt mig ur mitt karma. 

Så det kommer inte att bli så många länkar och klipp lästa framöver, ännu färre kommer att delas och kommenteras. Jag ska göra det jag tycker är roligt, det som får min sinnesro att växa, kanske drar jag med någon i min glädjedans och vi tillsammans höjer moder Jords vibrationer .

Slutet gott...allting gott...eller inte...

Varje årsskifte gör jag en tillbakablick och summerar utveckling och lärdomar gjorda under året, så även i år.

Jag separerade i början av 2020 och har lagt hela året på min egen utveckling, vilket var behövligt. Brytningen med f d särbo skedde parallellt med virusutbrottet. Jag satt ensam nere i Olofsbo, i Halland, för att reda upp och gå vidare. Det regnade hela veckan och media gick ut stenhårt med virushotet, från dag ett, det vill säja att jag skrämdes upp ordentligt, gammal och med en KOL diagnos. Med hjälp av goda vänner, fick jag jordkänning igen och började agera. Jag köpte vitaminer, B, C -och D vitamin, samt kolledialt silver, och började omedelbart boosta mig. Jag bunkrade upp mat, ljus och toapapper och beredde mej på det värsta, som jag vanligen gör, och så gick jag in i någonslags frivillig halvkarantän. Även om jag inte vågade träffa någon på nära håll, gick jag och handlade lite och tog en promenad, så gott som dagligen, för att prata  med någon, om så bara några ord. 

I april började jag förstå på allvar att det var något lurt med detta virus och att det skulle proklameras för så länge som möjligt. Så jag bestämde mig för att fortsätta leva, tills jag i så fall skulle dö. Jag började jobba lite igen, träffade barn, barnbarn och andra som ville kramas eller umgås lite. Eftersom jag är en ganska tillbakadragen varelse och gillar att umgås med mig själv, så blev mitt liv från maj månad ungefär som vanligt.

Jag gick klart kursen i vedisk astrologi, som tillsammans med lite andra övningar, gett mig förståelse och förutsättningar för den transformation jag genomgått under året. Jag åkte på en helg till  Svartedalen, "Naturen viskar mitt namn" och fick en hejdundrande skjuts framåt, på den väg som är min. Jag träffade själssystrar, dök ner i mörkret, grät och mådde illa i 2 dagar innan jag genom skogens, mossans och sjöns hjälp renades och kunde återvända till vardagen. Det var en såå otroligt häftig helg, o jag hade ingen aning innan jag åkte dit. Tänkte att jag skulle lalla runt i skogen o så rida lite...

Sommaren blev en ny upplevelse, jag som är van att vara på västkusten, tillbringade större delen av sommaren i Örebro, med omnejd, tillsammans med mina barn eller ensam. Jag åkte ensam till ett nakenbad, vilket jag fortfarande tycker var modigt gjort. Jag försökte blåsa liv i WakeupFriends i Örebro, ingen större framgång just då. Jag jobbade nätter, tog långa promenader varje dag och fotograferade massor. Ibland sjönk jag långt ner i mitt svarta mörker, ibland kändes livet helt ok. Men mörkret fanns alltid där och jag hamnade oftare och oftare i svackor. Till slut, efter att försökt och försökt själv, fick jag hjälp av min lärare i astrologi med medel, som stängde, de inte funktionella, kanalerna till mamma och hennes anmödrar. Nu har jag äntligen lämnat den skam och skuld de planterat i mig, och jag låter mig vara med i livet på samma villkor som andra. Jag har från flera håll fått till mig att jag måste älska hela mig, måste tillåta mig att ta ut svängarna och ha roligt. Å det är ett fortsatt projekt för 2021. Det har blivit bättre, men finns fortfarande att jobba på, då utgångspunkten var katastrofalt långt ner.

Planerna på att blåsa liv i Wakeupfriends la jag på hyllan, då jag fick noll gensvar och jag gick till och med ur gruppen ett tag. Ändå kände jag ju ett behov av likasinnade, som såg det jag såg och som insåg vart det höll på att barka. Jag var orolig för ev nedsläckning av samhället och hur jag skulle fixa det.

I slutet av augusti fick jag veta att Wakeupglobe skulle ha ett event i Örebro i mitten av september och jag anmälde mig omgående att hjälpa till. Jag gick med i Örebrogruppen igen, och bestämde mig för att dela ledarskapet med min nuvarande vapendragare inom gruppen. När vi träffades första gången, fann vi varann direkt och det är ingen tvekan om att vi träffats i tidigare liv, vilket vi också fått bekräftat. Eventet blev startskottet för ett nytt aktivt Wakeupfriends i Örebro, det innebar också att jag träffade flera själssyskon, vilket gör mig så tacksam. Wuf har blivit mitt skötebarn och jag har kunnat kliva fram precis så mycket som jag vill. Jag har återigen fått jobba med mig själv, att inte ställa för stora krav på mig själv eller någon annan, att vara med på mina egna villkor och inte söka bekräftelse utan göra det jag gör för det är roligt och en utmaning för mig själv. Wuf är så mycket mer än min individuella utveckling, men det är en annan historia.

Under september åkte jag ensam på 2 resor, till Flip Flop i Olofsbo och till Värmland med övernattning i Arvika. Jag bara njöt av att insupa varje moment, promenad på stranden, bad, god mat och dryck med utsikt över havet, ett glas vin i solnedgången på soldäck, utställningar på kraftstationen i Deje, middag på Scandic, en promenad i gamla kända kvarter i Arvika och ett glas öl i hamnen. Helt underbart och fortfarande hade inte den fullständiga virusgalenskapen slagit till. Jag skulle vilja göra fler sådana resor, men restriktioner och penningbrist kom emellan under slutet av året. Något jag lärt mig i år är att inte planera mer än någon vecka framåt just nu och tryggast är jag i närheten av min lilla lägenhet...just nu.

Under hösten/vintern har restriktionsivern allt mer tagit över, panik och rädsla fått ta allt större utrymme och jag känner mej inte riktigt bekväm ute i samhället. Men skogen, familjen och goda vänner finns fortfarande att tillgå. Andligheten med yoga, meditationer, seanser och ceremonier vid vintersolstånd har haft stor betydelse för mig, lika så en helg med introspektion av olika art. När allt svajar och mörker och ondska sprider sig och slåss för sin överlevnad, allt mer besinningslöst, är det skönt att kunna luta sig mot naturen, sin familj, stabila relationer och den inre styrkan som byggts upp under året.

Jag är så glad att jag inte flytt in i någon falsk trygghet, på ena eller andra sättet, detta året. Glad att jag äntligen vågat stå upp för det jag känner, tror och ser, trots att det inte gjort mig populär i alla lägen och inte heller i samhället heller. Men jag sover oftast riktigt bra om natten ;-)

Ja det har varit en riktig resa, o än är det inte slut. Jag är riktigt nyfiken på hur nästa års sammanfattning ser ut. Jag känner mig förväntansfull och ganska lugn inför det som ska komma, det var ju därför jag valde att komma hit nu, för att hjälpa att sprida trygghet och hopp om  det som kommer efter stormen!