Första egodöden innebar att hela fasaden togs ifrån mig, jobb, pengar, bostad, familj. Allt fick en annan innebörd. Jag såg till att söka ert nytt liv, där ingen visste vilken stjärna jag var. Sakta arbetade jag mig tillbaka, det var inte lätt. På Runnagården slösas inte med beröm, men tjejerna var glada i mej.
Sen var det dags för pension och en ny liten egodöd. Inte yrkesverksam längre, useless eater... hitta nya platser att bli till på. Särbo med bonden, som har gård och sommarhus, tja det räckte väl...men började eka tomt efter några år...börja om.
Andligheten, konspirationer började få grepp om mej, så gjorde jag mig ett namn där, administratör, drivande, vältalig, god energi, solen värmde gott, men det var för enkla poäng. Dags att stå än mer på egna ben, hitta mina vägar. Då släcktes solljuset igen och mycket tid gick åt att leta nytt strålkastarsken. Men jag hittade det, mina bilder, mina utelämnande texter, min energi, min glädje, min passion, mina livserfarenheter, fick människor att dras till mig, återigen den osårbara, perfekta, fixar allt. Intryck av ödmjukhet, men där bakom satt ett ego på höga hästar...
Så är det dags igen, denna gången svårare, sitter hårdare. Jag har vågat gå min egen väg, inte rädd för ensamheten, men också dom valen blev vana vid bekräftelsen, i att sticka ut så mycket mer än de flesta i min ålder. Jag har varit så blind, solat mej i egoglansen, i känslan av att äntligen hittat rätt. Så icke, nu börjar en ny tid då jag måste iaktta mej själv mer kritiskt, mer förlåtande, mer tillåtande...
