Ser Du att jag är ett konstverk, det strålar faktiskt om mej! Inuti mej rumlar känslorna runt; i glada färger, i sorgsna färger, men aldrig färglösa. Jag har varit nere i mörkaste underjorden och hämtat lystern i färgerna och nu glöder de intensivt ur mina kroppar.
Äntligen!
Ser Du? Den gröna färgen, med kärlek så stor att alltet ryms i den! Guldet som strålar målmedvetet och silvret som slingrar sig in och ut i alla skrymslen. Den röda, eldröda, som ingen kan tygla. Den blå som hjälper mig att härbärgera mig och den svarta som påminner om allts förgänglighet. Jag låter alla komma till tals, alla bejakas och omhuldas. Idag är det jag som är konstverket!

Hjärnan ansöker om semester!

Jag vill ha semester sa hjärnan, jag orkar inte med ditt ältande, ditt funderande, ditt vägande för och emot. Du kommer ingenstans med detta, du blir bara mera tömd för varje dag; nu sticker jag ett tag och låser min dörr, sa hon.
Du behöver låta hjärtat komma till tals igen, våga lämna buren och stå stark mot din omgivning. Andras godkännande, andras axelklappar är inte viktiga, andras tyckande och undrande är deras sak. Så nu drar jag härifrån, sa hjärnan, så du skärper till dig!

i mötet med mig själv

mitt emellan gryning och spöktimme
möter jag mig
möter kvinnan, jag inte visste fanns

lager av lager skalar jag av mig
hela tiden viss om
att jag kommit till innersta fröet
gång på gång mållös
när ytterligare en vacker blomma vecklar ut sina kronblad

inser min styrka, mitt livsval, mitt karma
min själs vandring mot fulländning