le och världen ler tillbaka...misstro och se dina förväntningar gå i uppfyllelse...

Jag har alltid, i alla fall sedan tonåren, bemött människor med misstro, inte sökt ögonkontakt, inte öppnat upp för samtal. Jag har varit spänd, avvaktande med misstänksam blick, inte den som haft varma nära relationer.
Något har hänt sedan jag bestämde mig för att försöka sprida glädje istället för misstro, att öka på den positiva energin på Jorden, som motvikt till all ondska. Jag är bara en liten lort, men blir vi många små glada hoppfulla lortar, så kan det bli en motvikt att räkna med.
Det fantastiska är att jag mer och mer möts av vänlighet och värme, jag får ögonkontakt, man ler tillbaka och vi bekräftar varann.
Många blir förvånade, inte minst de som kommer från andra världsdelar, jag märker att de inte är vana vid att mötas av ett leende. Jag har haft flera roliga möten bara denna veckan, där vi pratat bröllop i olika världsdelar, glädjen med barn och barnbarn, vikten av goda relationer istället för stor penningpåse, lyckan i att få vara hemma med sina barn. Jag har blivit så glad över den respons jag mött, men också ledsen när jag ser hur oväntat mitt leende är.
Varför ler vi inte och visar varann omtanke, som regel och inte som undantag, varför är vi rädda för varann och hellre visar ilska och irritation. Vad är det som gör att vi stänger våra hjärtan... kärlek möts oftast av kärlek och misstro av misstro.

Mellanrum...

Jag har just gått grundkurs i Vedic Art och gått igenom alla principer, som är lika mycket levnadslära som målarlära. Vi pratade mycket om vikten av mellanrum, utan dem blir det gyttrigt.
När jag blev pensionär, var jag helt inställd på att skapa ett aktivt liv, ingen annan har ansvar för det, och jag tänkte inte bli mina barns dåliga samvete.
Jag tror jag lyckats bra med det, att inte vara någons börda, jag har skapat ett bra liv, som jag är nöjd med. Nöjd med, för utom det här med mellanrum...Plötsligt har jag tid att göra allt det där som bara legat och väntat, plötsligt har jag ork att träffa vänner, tid att utveckla mina kreativa sidor, jobba med min andlighet... plötsligt är almanackan fullklottrad...inte ett mellanrum så långt ögat når.
Jag har prioriterat bort mina mellanrum återigen; tiden för skrivandet, för långa promenader, för böckerna, för min andlighet, allt det som är livsviktigt för mej. Utan mina mellanrum, avstannar att det vackra i mig eller saktar ner farten, jag börjar trampa luft istället för att stå stadigt i myllan, jag väljer inte lika självklart att se det goda, jag blir lättare ett offer, en som tar över och vet istället för att stötta egna val. Ja just det, tecken på begynnande stress...igen...

Det finns ingen slump och det finns inga tillfälligheter. Allt är ett resultat av alla mina tidigare val och min villighet att samarbeta med den gudomliga plan, som ligger bakom allt som vill mig väl och som ständigt erbjuder mig gudomliga lösningar på mina problem.