Sorgen river i mig, så stor, så uråldrig. Djupt ner i rotschakrat sitter den och skickar upp avgrundskänslor. Finns det någon anledning att fortsätta?
Ser mig hopkrupen på Atlantis stengator, berövad allt; min älskade, mina barn, mina tillhörigheter. Den sorgen stiger nu upp och gör sig påmind, en saknad jag nästan inte orkar leva med. Jag vet att den inte hör hemma i detta livet, men måste rensas ut. Rensas ut så jag kan stå stark och hel i den sista striden som nu börjar.
Inga gamla sorger får nu fälla mig, renad i denna eld måste jag stå upp för friheten, klar som rinnande vatten, stark som de uråldriga träden, kärleksfull som en nybliven mor.
