Idag mår jag bättre, ser liksom klarare o mer förlåtande på mig och mitt sätt att agera. Jag är intensiv, impulsiv, intuitiv, irriterande emellanåt. Men jag stagnerar inte och gör alltid mitt sannaste. Det blir överdrivet, går för snabbt, blir för mycket men alltid ärligt i stunden.
Jag började från noll, när jag äntligen började leva 2005. För första gången inte i någons grepp, för första gången stå på egna ben. Oj vad jag har vinglat, men hela tiden rört mig framåt, jag har halkat, det har gått för fort, jag har gjort felaktiga val, jag har sökt bekräftelse, letat mitt jag. Jag har trott att jag hittat rätt, hjärtat har skrikit nej och jag har sparkat mej fri, gjort andras egon illa, ruskat om i deras trygghetszoner, bränt broar i min iver att söka min sanning.
Nu står jag i precis i början av ett nytt vägval, ifrågasatt, ensam, nyfiken på vad universum har på lut. Det går fort nu, känns som det är mycket som ska rensas och läras på kort tid.
Ruskats om, tappat fotfästet, hittat fotfästet och sakta rört mej mot stabil mark. Nu står jag här igen, lite vimmelkantig men med gott mod. Så länge hjärtat tiger still så går jag åt rätt håll.
