Jag har ingen häst längre, och är inte lika ofta i stallet, där i tystnade är jag annars som mest i nuet, mocka ut gödsel, diska och fylla på vattenhinkar, mäta upp kraftfoder och hö, sprida ut nytt spån och sopa, dra in alla underbara dofter i näsan, ställa mig vid hagen och se på flockens samspel och ge mig tid att njuta. Bara jag skriver om det så känner jag värmen i hjärtat.
Men inget av allt detta jordbundna blir till god energi om man inte ger det tid, och tid är en bristvara, för de flesta... inte innan man är 65 ges man möjlighet att ta in livet i en saktmodig lunk och då kan många ha glömt hur man gör.
Jag är glad för mina år i stallet, att vara tvungen att göra det som inte går att springa förbi, alla sysslor tar sin tid oavsett hur bråttom jag har, jag kan känna en stor skillnad i att ha tid på mig att njuta o i att ha måstepiskan på ryggen.
På landet finns det så många fler möjligheter att nå detta saktmod, denna tvingande lunk, där man inte kan slarva, inte springa förbi. Därför får vi inte slarva bort landsbygden, utan den tänker jag att vi får svårt att nå det jag upplever som viktigt för vår hälsa, vår själsliga balans.
Detta inlägg skulle handla om hur viktigt det är för mig att göra praktiska sysslor, som en väg att nå harmoni och så mynnar det ut i en ny kärleksförklaring till landsbygden...ja ja allt hänger väl ihop...
Nu ska jag skaffa en bättre lampa vid min läsfåtölj, så jag kan börja sticka också... garnet som flyter mellan fingrar och stickor, hjärnan som vilar och har fri tid för lek.
Mobilen ger inte samma känsla av harmoni...det glömmer jag lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar