mardrömmen kan var 30 minuter eller en evighet...

För en vecka sedan genomlevde jag en mardröm, en mardröm med ett lyckligt slut. Min snart 3-årige sonson försvann på stranden. Jag kände att jag ville sätta mig direkt och skriva, men det fanns inga ord, inget som kunde beskriva det hans föräldrar och jag var med om, under ca en halvtimma. Jag vet fortfarande inte om jag har orden, men för min egen skull vill jag försöka.

Pojken och hans familj var nere och hälsade på mig på Västkusten. Det var perfekt badväder och efter en promenad runt stranden och samhället packade vi ihop det som behövdes för några timmar på stranden. Alla, utom den lille pojken, tog ett dopp, någon hade alltid ögonen på den lekande lille killen, med de rågblonda lockarna, som ännu var rädd för vatten.
Jag la mig ner och överlät lekandet till mor och far, hörde hur de bad honom gå ner och tvätta av händerna innan mellanmål. När de vände sig om efter 15 sekunder, var han försvunnen. "Ingbritt, han är borta".
Jag flög upp, tittade mig förvirrat omkring, ingenstans längs stranden, ingenstans bland hundratals badande, solande, lekande människor såg jag en liten rågblond pojke. Jag kan agera ganska förnuftigt när kaos utbryter men nu var jag som förlamad, hjärnan slutade fungera. Tog några steg åt ena hållen, stod runt och vred mej åt olika håll, tog några steg åt andra hållet. Föräldrarna och 8 -årige storebror sprang runt planlöst och ropade. Alla var vi som i varsin bubbla utan kontakt.
Snart började omgivningen undra och efter några minuter var de flesta på stranden involverade i sökandet.
Jag försökte få igång min handlingsförmåga och bestämde mig för att gå upp till stugan och längs med bilvägen tillbaka. Tankar började surra, det ena scenariot värre än det andra, jag försökte se in i bilarna som körde förbi, se om det syntes ett litet rågblont huvud, jag lyssnade efter barnskrik. Tankar på ett liv utan den lille pojken skuffades undan. Jag tror aldrig jag känt mig så rädd, så maktlös, så panikslagen- så lite jag kunde göra. Väl nere på stranden, hade människor organiserat en skallgångskedja längs med stranden, barn gick med sina föräldrar, överallt stod folk och spejade. Jag såg min son, som stod och pratade med några kvinnor och precis när jag kom fram hörde jag att vår lille kille hittats...i andra ändan av stranden. Jag hade velat stå alldeles ensam och bara låta tårarna rinna, känna hur tacksamheten sköljde över mig, men runt omkring fanns frågande människor, räddningstjänst och en omskakad storebror.
Pojkens pappa sprang längs med stranden, med polisen i mobilen, de ville inte lägga på innan de visste att pojken var välbehållen. Pojkens mamma, som gått tillsammans med en annan kvinna uppe på klitterna, hörde ambulansen tjuta men fick veta att det inte var någon fara, ingen liten pojk hade hittats i vattnet, ingen liten pojk var längre försvunnen...

Sommarens första dans

Sommaren är här, sista helgen i juni närmar sig...både bokstavligt och på Ullareds festplats. Jag har sett framemot att gå dit, en gång i mitt liv och denna gång är nu. Jag upplever mej som en dålig dansös, stel och tar lätt kommandot. Nu vill jag träna på att låta musiken ta över min kropp, tillsammans med någon jag vågar släppa fram den kvinna jag vet finns där inne. Den kvinna som kan svänga på höfterna till musiken, den kvinna som vågar vila i mannens armar och som älskar livet...

Cyklarna är välsmorda med nypumpade däck, hjälmar är inhandlade på GeKå. Nu ska vi äta räksmörgås och ta ett glas vin, innan vi ger oss iväg. Då börjar mannens mobil surra, tre kvigor har rymt och befinner sig ute på landsvägen, prästen har ringt till grannen. Smörgåsar och vin åker tillbaka in i kylen och vi sätter oss i King caben. Det finns ingen el i staketet och stolpar ligger ner på den snustorra marken. Mannen börjar dela ut arbetsuppgifter och efter någon timma är kossorna åter och elen knäpper i stängslet. Jag, som lärt mig hur det är att leva med en bonde, ser tacksamt att tiden inte runnit iväg längre än att vi hinner till dansen.

Vägen är rak och lättcyklad, det drar kallt från skogen trots den heta sommaren. Men vi cyklar fort och jag känner hur det pirrar i mage och hjärta. Arvingarna hörs på långt håll, hela GeKås camping är på plats, mer eller mycket mer i gasen.

Mannen bjuder upp och jag trippar efter honom ut på dansbanan. Vi dansar foxtrot till en snabb låt och det går precis så där bra som jag trodde, jag följer avslappnat, vilar i hans armar och känner höfternas rörelser.

Minnen...

I morse bakade jag en sockerkaka, en god saftig sockerkaka med mycket smör och många ägg. Jag stod i mitt lantkök och njöt av tystnaden och friden. Plötsligt kom mina mostrar upp i tankeflödet, det är första sommaren, som jag inte har någon av dem att ge omsorg. Första sommaren då jag inte har någon att hälsa på, dela en stund med, krama om. Jag vet inte om det fanns stunder då de kände igen mig, under de sista åren, men det fanns ändå ett känslomässigt band mellan oss.
Det var tufft att åka till olika boende och se dem bli mindre och tunnare för varje gång, att se hur livsgnistan falnade mer och mer. Men nu när de inte finns kvar saknar jag att få ge dem en god stund med räksmörgås eller wienerbröd, kanske en åktur eller en titt i album. Jag saknar att få ge den tunna kroppen en kram, att få visa min kärlek och tacksamhet för att de brytt sig om mig.
Jag hoppas de ser i sin himmel att jag inte glömt dem och att jag äntligen har ett gott liv.

Nyss var det försommar...

Det var ett tag sedan jag skrev, känns som jag rusat genom sommaren, halva sommaren. Det har varit skolavslutningar, bröllop, midsommarfest, roadtrip, hus -barn -och hästvaktande och avslutningsvis mysiga dagar, vid havet, med dotterns familj.
Nu är jag tillbaka på landet, i tystnaden och en stillsamt, rogivande lunk med en kärleksfull man; jag hinner tänka efter, känna efter och reflektera.
Tänker tillbaka på förra sommaren, med ständig klimatångest och rädsla för jordens omedelbara undergång. Det var en fruktansvärd tillvaro, inte många minuter under min vakna tid, som jag inte hade en hård knut i magen.
I år är det annorlunda, jag har hittat mitt sätt att förhålla mig, till samhället, till den ökade polariseringen, till klimatångesten, till Moder Jord. Jag ser också alla människor, som börjat reagera på orättvisor och maktfullkomlighet, jag ser den snöboll Greta satt i rullning, jag ser unga människor i min närhet, som reagerar. det ger mig hopp, massor av hopp.
Jag har insett att jag kan inte rädda världen, jag kan inte genom ord förändra något eller någon, jag kan förändra i det lilla genom att leva via mitt hjärta.
Jag tror inte vi når någon förändring genom att bevisa teoretiskt att vi är på väg åt fel håll, jag tror inte på att försöka fixa till lösningar så vi kan fortsätta att leva i överflöd i västvärlden och stänga ute större delen av mänskligheten, jag tror inte vägen går via ökad konsumtion. Jag tror på en genomgripande förändring, där pengars makt och påstådda värde ifrågasätts och byts ut, där manligt tolkningsföreträde ifrågasätts och byts ut. Där alla vi, som inte dansar runt guldkalven, får tolkningsföreträde, för att rädda Jorden och våra hjärtan.