Ufo i mina eller andras ögon.

 Jag har hela mitt liv känt mig annorlunda, inte på något positivt sätt. Alla andra kan spelreglerna, vet hur man konverserar, uppför sig på fest och hur man relaterar till sin omgivning. Jag har försökt spela med, men oj vilka kraftansträngningar det ofta fodrats. Jag har lagt skulden på mig själv, ful, klumpig, tafatt med kallsvettiga armhålor och handflator. Vem kan älska eller ens fördra ett sådant litet knytt?

Andra har säkert sett mig för den jag visat upp för dem och det har inte varit mer med det. Men jag har stått vid sidan om mig själv och kritiskt iakttagit den jag sett och funnit vara en riktig lättviktare. Alkoholen har hjälpt mig, som den hjälpt en stor del av mina släktingar, mitt familjekarma är tydligt. Det har tagit lång tid att bryta upp, lång tid att våga se, vilja se och välja en annan väg. Nu har jag rensat det, som så mycket annat. 

Coronaårets alla restriktioner, hot och lögner, har inneburit en broms i mina tidsperspektiv. Jag planerar inte mycket mer än en dag i sänder och då med små jordnära ting, som promenad, baka, fotografera, meditera och socialisera i ett mer nära perspektiv. Eftersom jag inte tror på pandemin och alla underliga föreskrifter, så har jag under det gångna året, sökt mig till nya grupper, nya individer, som tänker som jag, som alltid tänkt som jag, sett världen i samma ljus som jag. Människor, som jag varit lite skeptisk mot, då jag med alla medel försökt vara, som de, som nu ser undrande på mig.

Jag känner mej alltså äntligen hemma, pusselbitarna faller på plats och jag ser mönstret riktigt tydligt. Jag har aldrig känt mig så lycklig, tacksam och hoppfull som jag gör just nu. Jag har knäckt några koder och förstått en del av det, som finns bakom ridåer, i försök till påverkan och i det vi inte kan förstå med förnuftet. Inte hade jag en aning om att det faktiskt fanns substans i det jag funderat över tillsammans med tomtar, älvor, hästar, hundar, träd och stenar.

Jag har slitit hårt för att komma hit, att våga stå upp för min sanning, inte din och inte deras, utan MIN sanning. Jag känner att jag faktiskt är värd att må riktigt bra och leva autentiskt, om man nu måste göra sig värd ett bra mående. Det borde egentligen inympas med modersmjölk, vuxenvärld och skolundervisning...

Haiku om kärlek

Skiraste grönska

Hjärtschakrats självklara färg

Din önskan uppfylls

Våren hoppfullt pirrande

Lyckan ett oskrivet blad

Kognitiv dissonans

Jag sätter mej i den enda fåtölj jag äger just nu, lutar den lite tillbaka och sluter ögonen. Jag känner mitt hjärta slå, känner mina lungor arbeta och känner en visshet i att min kropp gör det bästa den kan. Vänder blicken inåt, till mitt mind, min själ, min spirit, dit där ingen mer än jag vet vad som rör sig. Min kropp behöver samarbeta med det som inte syns, min intuition, min magkänsla kan man kalla det. Den behöver vägledning från mitt högsta goda, för att kunna göra ett fullgott jobb, precis som din kropp behöver vägledning från ditt högsta goda.

När jag var liten lyssnade jag på mina föräldrar, i förvissningen om att de visste bättre än vad jag visste och att de, genom kärlek och omtanke, ville det bästa för mej. Det kanske inte alltid var så, men är man liten, vill man att det ska vara så, man utgår ifrån att det är så och man tar på sig skulden, när det inte blir så. Man vet inte vad egoism och egenintresse är för något.

När jag blev äldre flyttade jag över min tilltro till, lärare, "vänner", läkare, myndighetspersoner överlag, politiker, överhuvudtaget de som okritiskt tagit på sig rollen som allvetande, mer eller mindre välgrundat. Det var så bekvämt att inte behöva ta ställning, att skaka på på huvudet åt demonstranter och "protesterare", att få vara med i den inre cirkeln och slippa ha en åsikt. Jag trodde ju att de ville det högsta goda, det bästa för oss, som stod under dem. Jag kunde inte tro att man ville ha makt, för maktens skull, för att blåsa upp sitt ego, för att få tillgång till skattkammaren. Jag hade lärt mig sedan jag föddes, att mitt liv inte hade något större värde, att jag skulle arbeta i mitt anletes svett, sätta andras välbefinnande för mitt eget, hålla käften och ha tillit till överheten. Å det blev jag väldigt bra på, fast inte höjdes mitt människovärde för det, jag var fortfarande en löneslav och skulle hållas kort.

Det jag funderar över nu, är om de som nu basunerar ut sin omtanke om mig, med skrämsel och hot, verkligen vill mitt bästa, om de gör det för att de vill mig väl. Det vet ju alla, som känner mig, att jag är ytterst tveksam till om de vill mitt bästa. Munskydd, sprit på händerna, isolering, fysisk och social distansering och till slut en spruta med högst tveksamt innehåll, vilken tillverkare jag än kollar upp, det känns inte som omtanke och välvilja, hur de än försöker banka i mig motsatsen.

Om man hade uppmuntrat mig att vara ute så mycket som möjligt, stressa ner, ha lockpriser på ekologisk frukt istället för energidryck, varnat för Treo och Alvedon och uppmuntrat ordentliga vitaminintag, kramar, leenden och social samvaro, slutat manipulera dödssiffror, slutat censurera alla som inte tycker som dem, då hade jag haft mycket lättare för att få ihop ekvationen. Men nu går det inte ihop för mig längre, oavsett om jag får vara med i den inre cirkeln eller inte...

sorg

 Jag ska för mig själv försöka beskriva den otroliga sorg jag känner efter min dotters häst Queen P. Ja, hon var en drottning, en snäll, ärlig och rättvis drottning, som ville sina undersåtar väl, undersåtar bland människor och djur.

Hon kom till oss som 5 åring, hon valde min dotter framför sitt föl, lämnade fölet och kom fram till Anna, som stod utanför staketet. Hon var en mager oinriden liten dammig madam, som inte lät någon sätta sig på henne om hon inte kände tilltro. Det tog inte så lång tid innan hon ägde Annas hjärta och Anna ägde hennes hjärta. Bara några vurpor under inridningen, som ledde till flera skadade revben och fundersamma doktorer...hästfolk...

Hon var en gudabenådad hopphäst, som slängde av de flesta som försökte sig på ett hinder, hindret gick bra, men sen åkte bakbenen upp i glädjefyllda skutt och den ena efter den andra landade på backen.

Anna, som fått egna små barn, vågade inte utmana ödet mer utan Queen fick bli en dressyrhäst, vilket hon så klart klarade med bravur. Jag har stått i många ridhus och frusit och väntat på prisutdelningen. Dom var ett så fantastiskt par och mitt hjärta svällde av stolthet.

Queen har alltid älska föl och för snart tre år sedan kom lilla Hoppsan till världen. Då var hon liten, men är nu en stor vacker dam som brås på både mamma och pappa. Queen var en fantastisk mamma till Hoppsan, en mer kärleksfull och omtänksam mamma får man leta efter.

Å nu finns inte Queen mer och vi hann inte alls förbereda oss. En så stor sorg och saknad som denna underbara lilla häst lämnar efter sig går liksom inte att beskriva. Jag känner en sorg, så djupt inne i mitt hjärta, så just nu känns det som den är bottenlös. Jag är trött, ledsen och saknaden är enorm. Men det Queen gjort för sin flock och alla som blev inbjudna i hennes flock, det är så stort, så vackert, så kärleksfullt.

Queen kommer alltid att finnas i mitt och även andras hjärta, som en häst långt utöver det vanliga, som en brobyggare.

falsk marknadsföring eller den enda sanningen

 De, som av övertygelse inte tar vaxx, kommer inte att ändra sig. De, som ser det som en rättighet och skyldighet att läka och vårda sin kropp utifrån gammal beprövad vetenskap, vetenskap som kommit till i samklang med moder Jord och hennes invånare, kommer inte att ändra sig.

Då kommer vi till dem, med en sund tveksamhet men också med en osäkerhet, som vi insupit med modersmjölken; att inte lita på oss själva, vår intuition och den kunskap som inte stämmer överens med det etablerade samhällets rådande riktlinjer.

Vi har fått lära oss sedan barnsben att det finns personer, som vet bättre än vi, i alla lägen. Personer, av kött och blod, precis som vi, med ett styrande ego och ett bekräftelsebehov, som de flesta av oss. Deras äkta jag är, precis som för oss andra, dolt bakom många egocentrerade lager. De är inte på något sätt pålitliga rättesnören, bara för att vi vet deras namn och ser dem i media. Vi vet inget alls om deras bevekelsegrund...om det är pengar, rättspatos, vilja att till varje pris göra det rätta, till varje pris vara på löpsedlarna, till varje pris göra sina överordnade nöjda, eller någon annan anledning, god eller mindre god. Vi har ingen aning...i dagens läge bjuds vi på en mer retuscherad verklighet än någonsin tidigare.

Vad säjer DITT hjärta, DIN intuition, vad gör DU med den kunskap som finns tillgänglig för oss alla, gammal kunskap, glömd, gömd kunskap? Vem ska styra DITT liv? Du eller de som påstår att de vill ditt bästa...? Vet du eller tror du dig veta deras bevekelsegrund?

Några funderingar en tisdag i februari 2021...