Du ska inte vara rädd lilla vän...

Jag fick en kommentar på ett tidigare inlägg, som delades på facebook, i början av veckan. Den handlade om rädsla, om rädsla kan vara både ond och god. Först tänkte jag nej, sen reflekterade jag över mitt liv...och jo rädslan har faktiskt utmejslat mig till den jag är i dag, den har drivit på min utveckling.

Låt mej kort få berätta om mitt liv, som faktiskt varit mer eller mindre fyllt av rädsla.Jag är ett enda barn, som ett sådant får man förlita sig, i kanske än högre grad, på sin föräldrar.Jag kände att antingen gjorde jag som dom sa eller var jag helt ensam, så jag gjorde som dom sa.
Jag var rädd för pappas svart ögon, för mammas ilska, för Gud som såg allt. Varje kväll gick jag igenom de fel jag kunde tänkas ha dåligt samvete för, de tankar som inte var goda, allt trodde jag att jag måste berätta.
Jag lärde mej att man inte ska vara kritisk till överhetens påfund, att man ska tycka som sina lärare ; att tänka själv straffades med tystnad och mörka blickar, så det försökte jag mig inte ens på. Jag började på högskola i Örebro, socialhögskolan, så långt man möjligtvis kan komma, från ett okritiskt tänkande. Mina föräldrar skämdes för mina åsikter, mina kläder, mitt utseende...atmosfären var kylig de gånger jag kom hem. Så klart att mina åsikter svängde, jag försökte ju bara vara som mina studiekamrater, protestera mot Vietnamkriget, det kapitalistiska samhället, de borgerliga lärarna...Jag var så förvirrad; lösningar var alkohol, fester, en pseudoanpassning.

Sen gifte jag mig och hade redan bestämt hur livet skulle se ut och hur lyckad och lycklig jag skulle vara. Han var alkoholist och 22 år höll jag masken, så ingen skulle få veta hur det egentligen var. Jag var livrädd att tappa masken, att avslöja min torftiga tillvaro, att berätta hur det var. Jag fortsatte att inte bråka, inte synas som en rebell utan en duglig mamma, fru och kurator. Stod upp för det jag trodde på, men bara lagom, så ingen blev arg, för det var jag livrädd för. I början av 80-talet kom min första panikrädsleattack, man satte upp missiler i Tyskland. Hela min värld kretsade runt detta, jag vaknade med ångest, tittade ut och såg att livet pågick, jag letade skyddsrum, funderade på hur jag skulle kunna springa genom staden med 2 små barn, jag kunde inte bära båda, på kvällen satt jag på en stol, utpumpad, efter att ha hanterat dagen och rädslan. Till slut insåg jag att enda sättet att ta sig ur detta var att ta en dag i taget, och inte måla en faen på väggen, som kanske aldrig skulle komma.

Till slut, efter ytterligare 20 år,  kraschade jag helt, ekonomiskt, professionellt, socialt, psykiskt, jag var absolut ingen, alla fasader var bort och där stod jag naken; en lång väg tillbaka till ett liv utan fasadtänk började, med ett steg i taget och det lyckades.

För 6 år sedan började min resa mot ett andligare liv på riktigt. Jag gick igenom samma panikrädsla, men denna gång på grund av klimatkrisen och det politiska läget i Sverige. Från maj till mitten av augusti 2018, vaknade jag varje dag med ångest för något jag egentligen inte visste något om, men som jag på något mystiskt sätt kände att jag borde rädda världen ifrån.
Tänk dej, varje dag vara stridsberedd, läsa sociala medier, se de brungula gräsmattorna, känna böndernas maktlöshet, inte ha några verktyg att hantera rädslan med. Jag förstod ju att jag måste hitta något sätt att hantera den på, jag skulle gå under annars.
Jag hittade naturen, trädens visdom, djurens lugn, yogan, åskådliggörandet av vad som hände i mig genom att måla, en ökad erkänd andlighet och insikten att jag hjälper INGEN genom en förlamande rädsla. Jag hamnade i att jag ska göra allt för att mina barn och barnbarn ska få ett bra liv, jag kan inte göra allt men kanske kan jag föregå som ett gott exempel på hur man kan hantera livets tuffa sidor. Att få uttrycka sig, ifrågasätta, känna sig älskade och dugliga, att ge dem en grund där de kan hämta styrka i sig själva, det försöker jag förmedla till dem.

Sedan dess har det gått bättre, jag trillar ner i mörka hål, som suger ut min kraft och lämnar efter sej en ledsen Ingbritt, som inte orkar. Men nu kan jag definiera det som händer, och dra mig tillbaka, för att hitta nuet, ett nu som inte innehåller massor av information på sociala medier, som inte ger mig ständiga uppdateringar om virus, som inte skrämmer mig. Jag hämtar tröst i Gregg Brandens kunskaper, i vårens spirande skönhet, min familj, mina vänner och i mitt eget mod och styrka.

Så rädsla är ju en bra drivkraft, men bara till en viss del, det kan bli den eld som får fram din styrka, ditt mod, din "djävlaranamma" kan man kanske säj. Men att låta sig matas av den dagligen är inte en framkomlig väg.

Jag vägrar vara rädd, vägrar drabbas av panik!

Det var ett tag sedan jag skrev nu, känns nästan som det var i ett annat liv, ganska mycket vatten har runnit under min bro. Allt är inte färdigprocessat, men det jag tänker skriva om nu, har nog egentligen legat och puttrat större delen av mitt liv.

Jag har börjat följa en del alternativmedia, som Ole Dammegård och Michael Oddane, Wakeupglobe, vänliga män, som sätter ljuset på ondska och försöker klargöra sammanhang och sprida hopp. Män, som visar på att vi skulle kunna ha det så mycket bättre i en ljusare vänligare värld, med en rättvis fördelning.

Ofta nämns Djupa staten, New world order, Illuminate och så vidare, planer för att kontrollera och manipulera oss fullt ut. Jag vet vad jag tror och vad som nog alltid funnits som en tagg i mitt hjärta. Så mycket som jag inte kunnat köpa men ändå svalt och anpassat mig till. Men så i förra månaden köpte jag en kurs på nätet av Gregg Braden, hans kunskap bygger på vetenskap, vetenskap, som undanhålls oss... till exempel att vi inte ingår i evolutionen, att vi har inte samma DNA som neandertalmänniskor, att det har funnits många civilisationer innan vår, man har hittat ruiner i Egypten, i havet utanför Grekland, i Sydamerika; civilisationer, som är betydligt äldre än 5000 år. Vad som är spännande med dessa civilisationer är att man hittar inga murar, inga vapen, inget försvar.

Kan vår så kallade ondska, girighet vara påhittat, manipulerad, för att hålla oss nere, inte se vad som pågår och hur lurade vi är? Vi slåss om smulorna, för enligt evolutionsteorin, är det så vi är skapade...den starke överlever...men nu ingår alltså inte vi i evolutionen...

I blind okunskap, upplärd med att andra vet bättre och att våra ledare ska inte ifrågasättas, de gör sitt bästa i en ond omöjlig värld, har jag accepterat rådande samhällsordning. Några få har det alldeles otroligt bra, jag som är i den delen som har mat, tak över huvudet och som bara behöver stressa mig till sjukdomar för att behålla min plats, ska skatta mig lycklig att jag ändå har det så bra, så mycket bättre än många många andra, men jag ska ändå inte vara nöjd utan jag ska vilja ha mer. Inte prioritera medmänsklighet och kärlek, utan låta mitt ego, min girighet och mitt lustcentra styra.

Tänk er en värld, utan alla intelligensbefriade underhållningsprogram, all reklam, mobiler, sexindustri, droger mm mm. Tänk er en värld med goda ledare, att de som har hand om våra pengar, vårt välbefinnande, vårt liv verkligen brydde sig om oss och värnade om oss. 

Det är naturligtvis ingen omöjlighet, men många, kanske de flesta av världens ledare, och deras vänner, vill inte ha det så... det vill ha kontrollen, pengarna, makten till varje pris.  

Det finns massor att skriva om detta, men det här känns väldigt viktigt just nu för mej, att vi skulle inte behöva ha en klump i magen, känna rädsla, ångest, otillräcklighet mm, det är inte den självklarhet man vill få oss att tro. 

Det var inte tänkt så, vi skulle kunna stanna upp, vända oss om tillsammans och avslöja den fula skuggan, som invaderar våra liv.