Dubbelmoralen får ett ansikte...

Löfven till EU parlamentet...

"Han säger sedan att han är stolt över de demonstrationer med miljontals unga som Thunberg har inspirerat till.

– Men en sak i deras budskap får vi aldrig glömma: Det är inte upp till deras generation att lösa klimatkrisen. Det är upp till oss. Här och nu, säger han, och får applåder från kammaren."

Skolstrejkerna är en påminnelse om att klimatarbetet inte kan vänta, menar Stefan Löfven (S). 

– Vi ska jobba stenhårt för att infria deras förväntningar, säger statsministern.

• Frågan om Arlandas framtid fortsätter att skapa stora sprickor i regeringen.

I ett dokument som Aftonbladet tagit del av planeras nu för totalt fem landningsbanor – fler än vad Europas största flygplats Heathrow har.

– Det är en klimatkatastrofplan enligt Miljöpartiet. De kommer aldrig acceptera detta, säger en källa med insyn.

– Miljöpartiet kommer aldrig att acceptera detta. Regeringen har ju som mål att Sverige ska bli det första fossilfria landet. Många väljer självmant bort flyget. Regeringen måste också följa de klimatpolitiska målen och klimatlagen. Då går det inte att lägga fram ett sådant här förslag, säger en källa med insyn.

• Preems planer på att bygga ut raffinaderiet på Västkusten har upprört klimatengagerade i hela landet. På fredag kan drivmedelsjätten få klartecken att gå vidare med sina planer – vilket kan leda till en fördubbling av raffinaderiets utsläpp av både svavel- och koldioxid.

I november i fjol fick Preem grönt ljus av Mark- och miljödomstolen. Över hundra personer, främst boende i närområdet, har tillsammans med flera miljöorganisationer, däribland Naturskyddsföreningen, överklagat domen.

”Fundamentalt fel”

Om Mark- och miljööverdomstolen beslutar att inte ta upp fallet ligger den tidigare fast och bygget får genomföras.

– Något är fundamentalt fel när vi har en klimatlag som säger att våra utsläpp ska vara nere på noll år 2045, och så tillåts en verksamhet som kan bli Sveriges största utsläppskälla, säger Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen.

• En svensk myndighet stöttar uppbyggnaden av en enorm rysk fossilgasanläggning – mitt i det naturkänsliga Arktis, rapporterar TV4:s ”Kalla fakta”. 

Enligt kanalen beräknas gasprojektet släppa ut 5,3 miljoner ton koldioxid varje år, en tiondel av vad hela Sverige släpper ut på ett år. 

– Hela projektet är bisarrt, säger Karin Lexén, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen, till TV4. 

Stefan Löfven (S): Bra att unga lyfter klimatfrågan

 Statsminister Stefan Löfven (S) tycker det är bra att unga tar initiativ för att lyfta klimatfrågan. Samtidigt understryker han att det råder skolplikt i Sverige, men kan strejken arrangeras så det inte stör undervisning så tycker han det är bra.

Löfven svarar även på att 16-åriga Greta Thunberg har sagt att hon tycker att makthavare och politiker inte gör tillräckligt för att bromsa den globala uppvärmningen. Han förstår att de vill se att något händer, så att de kan känna sig trygga.

– Det är därför vi ska ligga på och jobba stenhårt för att möta deras förväntningar, säger han till Aftonbladet.

I dag strejkar elever runt om i hela världen för ett bättre klimat.

Löfven om skolstrejkerna: Vi ska möta deras förväntningar

Vad är det jag inte förstår i denna ekvation? 

Jag har skickat efter boken om naturens juridiska rättigheter. Jag tycker absolut att det är ett steg i rätt riktning, men varför i hela friden ska inte samma gälla för djuren omkring oss? I går såg jag minst 20 små kalvar, som tagits ifrån sina mödrar, för att vi ska ha mjölken. Det gjorde så ont i hjärtat att se hur de kröp ihop bredvid varann, lite tilltufsade och förvirrade.

Det förhållningssätt, som gäller nu, där djur används som billiga produkter, helt i vårt våld, där marken manipuleras med olika produkter för kortsiktiga vinster, det speglar en kall och grym värld, där pengarna styr.
Ändå vet vi vilken positiv inverkan djur och natur har på oss, vi behöver bara komma utanför centrum i städerna, utanför trappen på landet, så sjunker pulsen och axlarna...och ljuset tänds

i våra ögon.
Större delen av mänskligheten tror jag förstår det här och gör sitt bästa för att i någon mån leva i harmoni med moder Jord. Men i maktens, och till stor del männens, korridorer finns inte plats för empati, omsorg eller omtanke. Där styr de kortsiktiga behoven; pengarna, maktbegäret, prestigen, girigheten och känslokylan.
Vi, som förstår är fler, men tidigare tystare och framförallt inte med tillgång till pengarna på samma sätt. Men nu händer något, runt om i världen, fredliga sammanslutningar som växer och växer; på mindre än ett år har  fridays for future, extinctionrebbelion med flera etablerat sig i vårt medvetande. På mindre än ett år har Greta Thunberg fått med sig unga över hela världen i återkommande fredliga demonstrationer.
Något har hänt, andra energier har börjat få övertag, ett annat ljus...vi är fler och fler som får upp ögonen för de manipulationer vi utsätts för. För det är ju inte bara djur och natur, som utnyttjas av våra makthavare, även vi tvingas leva i en allt kärvare miljö. Men nu vänder det, vi så kallade gräsrötter reser oss, för varje vecka är det fler och fler, som väljer bort det materialistiska samhället. Fler och fler väljer att köpa begagnat, äta mindre kött, väljer mat som haft ett bra liv, väljer samhörighet framför tävling, väljer omtanke framför egennytta.

Jag känner att jag måste reda ut för mig själv varför miljön måste komma först I EU-valet och i alla andra val, varför jag blir frustrerad av att höra att först måste vi prioritera jobben, vi måste få ner brottsligheten och vi måste begränsa invandringen, sen kan vi ta itu med klimatet. I mina öron låter det naivt.

Om vädret fortsätter att löpa amok mer eller mindre, om människor, i mängder, fortsätter att fly från krig och torka, om djurarter, stora som små utrotas, om kuster översvämmas, salt och sött vatten blandas, med mera, som forskare och diverse organisationer varnar för, då är alla andra frågor underordnade...i min värld.

Om vi fortsätter att göra prioriteringar utifrån den situation vi har just idag och ignorerar det stora molnet på vår himmel, då lär vare sig brottslingar, jobb eller invandring finnas kvar om ett antal år.

Oavsett om man inte tror på forskare och demonstranter, utan baktalar och moraliserar, borde alla inse att jordens resurser är ändliga... Om vi anser oss ha full rätt att exploatera dem och begå övergrepp emot dem så tar de slut.

Jag tänker att vi har fortfarande en chans att vända skutan, men då räcker det inte med nya lösningar på de problem vi har idag...vi behöver bli annorlunda i bemötande av medmänniskor och vår omgivning; granar, ängsflora, kycklingar, bin med flera. Vi måste helt enkelt sluta dansa runt den gyllene kalven, om inte pengar och prylar blir viktiga har de stora mäktiga herrarna inget vapen längre. Om vi, gräsrötter, vanligt folk, går samman, börjar tänka utanför alla boxar vi blivit infösta i, höjer blicken och ser varann i ögonen och ler är vi en bit på väg.

Visst kan man tänka att mitt resonemang är flum och skulle definitivt leda till samhällets sammanbrott. Kanske det...kanske skulle vi då ha möjlighet att bygga något nytt på de raserade grunderna.

Yogaretreat

Förra fredagen vaknade jag med en klump i magen. Hade jag inte betalt hela vistelsen hade jag nog känt efter om jag inte var lite sjuk...
Jag har aldrig gjort något sådant i mitt liv, aldrig varit på kollo, aldrig åkt iväg på egen hand under mer än en dag. Men nu skulle det alltså ske, 3 dagar tätt tillsammans med 10 okända personer, 2 ledare, Robert och Frida, och 8 deltagare...

På vägen dit intalade jag mig än en gång att jag åkte dit för att stabilisera MITT mående, för att få nya redskap för MITT fysiska och andliga mående, fokus skulle ligga på mej.
Grusvägen till klostret var gudomligt vacker och väl där kändes det rätt ok. Jag fick min sängplats och sedan var det dags för samling.
Inga mobiler, inga klockor, arbetsuppgifter varvade med yoga, meditation, budo, varvade med vila, promenader och avslappnade samtal, och allt styrdes av en klingande klocka. Allt ansvar all kontroll tog Frida och Robert över.

Det har gått en vecka nu och jag minns första kvällens förvirring; vi delades in i lag, som skulle sköta väl beskrivna arbetsuppgifter. Jag och en av de andra deltagarna lagade  middag första kvällen, indisk linssoppa med spenat, de andra dagarna hade vi andra arbetsuppgifter. Därefter stod yoga och avslappning på programmet.
När jag la mig snurrade det i huvudet, lampan släcktes och jag försökte sova, det gick så där...
klockan 6 ringde klosterklockan och klockan 7 var det dags för budo, innan frukost. Allra helst hade jag velat gömma mig, eller sätta mig i ett hörn, och jag bad om ursäkt för min brist på koordination och följsamhet minst 10 gånger...helt i onödan, ingen begärde att jag skulle vara en fullfjädrad budopartner, ingen mer än jag...
Dagen flöt på med yoga, arbete, Gongbad och 7 timmars tystnad...inte så svårt för en som hela dagar kan gå och umgås med sig själv, utan problem. Nu började tröttheten sätta in på oss, att släppa på kontrollen och tillåta sig att bara vara gjorde att flera av oss kände hur vi var trötta ända in i själen. Jag tog en promenad i regnet, upplevde vattenfall, fågelkvitter och doften av nytvättad skog... funderade över om det verkligen var okey att bara vara, att inte alltid delta, att inte alltid vara glad och ändå vara en i gruppen. Det var okey, alla lämnade  gruppen och kom tillbaka och alla var lika välkomna. Hela helgen genomsyrades av vänlighet och acceptans, så välgörande.

I salen hängdes gul orange röda hängmattor upp, när det inte var någon aktivitet där; att ligga i en sådan blev ett riktigt guldkorn för mej, att sakta vagga, samtidigt som jag låg och pratade med användaren av den andra hängmattan var helande, att ligga tyst och bara blunda var magiskt... släppa allt och bara vara i en stor livmoder...

Tre gånger om dagen åt vi, lättsmält, väldoftande indiskt, så gott, så välgörande.

Sista dagen, vid morgonens yoga klockan 6,  kände jag hur jag började vaknade till liv, ett annorlunda liv. Jag jämförde mig med kugghjul, som kommit ur fas och bara hackade, nu hade jag slagit på bromsen och fått kugghjulen att hack i varann igen, stadigt i lugn takt.
Jag insåg vikten av att jag hittade rutiner, som följs varje dag, som inte ruckas på av bekvämlighet.
Yoga varje morgon på fastande mage, annorlunda matvanor, mindre mobil och tv, vila, mer egentid för olika sätt att jorda mig, långsamhet, som leder till att jag lever i nuet i mig själv.

Nu har det gått en vecka och än så länge sköter jag det jag kommit överens om med mig själv.

 

Tack Frida Robert och alla nya vänner som jag fick under denna härliga helg!

En beskrivning av livet någon vecka innan yogaretreaten.

MITT LIV HAR DEFINIERATS AV ANDRA

Jag har haft en familj, ett jobb, en häst, plötsligt är det slutjobbat, barnen har egna familjer med prio nummer 1 och hästen är såld. Jag har inte längre några måsten som dikteras av andra. Jag måste börja tänka själv, ta ansvar för min dag. Just nu känns det som jag slösar bort mycket tid. Jag letar nya intressen, jag provar på olika skapande aktiviteter, jag känner en längtan efter att arbeta med händerna, baka, sticka, laga nya rätter från grunden… kanske börja sy igen, måla skriva, fotografera. Jag står framför ett smörgåsbord med all världens rätter och kan inte bestämma mig, jag äter lite ost, provar sillinläggningarna, petar i den inkokta laxen och tar lite varmrökt, som jag inte äter upp. Jag hämtar en ny tallrik med främmande rätter, smakar och hämtar en tredje tallrik.

Jag ger mig inte tid att fördjupa mig, jag låter mina dagar slösas bort på pusselbitar, som inte bildar en helhet. Jag tappar kontrollen, glömmer saker, minns inte vad jag bokat in, tappar riktningen, som jag vet finns där i mitt hjärta.

Jag behöver se varje dag som en tavla, en vit duk, som jag har ansvar för att fylla med harmonierande färger, ett sammanhängande motiv. Jag behöver förlora mig i färgerna, stänga av omvärlden och måla med hjärtat.

Jag behöver ge mig hela dagar, som bara är mina, dagar då jag hämtar kraft, energi och insikt, dagar då jag bygger upp mitt inre för att orka vara den jag vill vara, den jag är menad att vara.

En kvinna med ett varmt hjärta, med en nyfikenhet hon låter komma till tals, en kvinna som ger sig tid att lyssna, smaka, njuta, en kvinna som ger sig tid att vara tacksam.

   

                                                 
Stina Wollters utställning i Katrineholm, april 2019