Eller är det så att man faktiskt SKA prata om att man mår bra och att man vill alla väl? Sprider jag positiv energi och fler omkring mej också börjar må bättre? Det känns så, som människor i min omgivning blir gladare och mer positiva.
Jag läste att en ond handling uppvägs av 7 goda gärningar, så det gäller att ligga i.
Jag har ingen förmögenhet, ingen stor dyr lägenhet eller lever ett i övrigt överdådigt liv. Men jag har skapat goda relationer, till människor som betyder något för mej. Jag investerar i relationer på ett sätt som jag inte vågat, inte haft förmåga till tidigare. Jag har också blivit mer noga med vilka jag väljer att ha kontakt med.
Jag har varit ett lätt offer för de som behövt någon som peppar, någon som beundrar. Jag har haft svårt att känna in skillnad på någon som bara vill åt min energi och någon som faktiskt tycker om mig på riktigt.
Det kan ha att göra med att jag varit omgiven av energitjuvar sedan barnsben. Det var min uppgift, som barn, att se till att mamma och pappa kunde vara stolta över mej. Inga tråkiga miner, inget ifrågasättande, inga uttryck för egen vilja... för då blev det väldigt tyst i min närhet, jag blev utfryst redan då.
Nu kan jag se ett mönster genom hela mitt liv, hur jag sökt upp människor, vars beteende jag känner igen, som behövt min energi, som solat sig i min totala beundran, som kunnat spegla sig i min blanka spegel; i äktenskapet, på arbetsplatser, i mitt torftiga sociala liv. Överallt har jag fått vara med och leka till jag bestämt mig för att gå min egen väg. Plötsligt har jag inte fått vara med mer, jag har baktalas, ifrågasatts och man har gjort vad man kunnat för att göra livet surt för mig.
Jag har arbetat hårt med min personliga utveckling och jag har varit ganska skoningslös mot mig själv. För så klart har jag själv en stor del i att det fått fortsätta, att jag inte tagit strid för mig själv och rätten till ett gott liv. Men jag har inte vetat att detta goda liv funnits, jag har inte vetat att man får sätta sitt eget liv i första hand och att det faktiskt kan leda till något bra. När jag stiger fram som den jag är och står för mina önskemål och mina känslor, då blir omgivningen trygg och vågar ha tillit till mig.
Jag har i så många år bara varit en fasad, tidigt lärde jag mej låtsas tycka och tänka som min omgivning, sagt det jag trodde att de vill höra. Inte konstigt kanske att det lett till utfrysning, när jag slutat hålla med, slutat le och nicka. Tyst har jag bara avvikit utan att signalera, utan att berätta, bara dragit undan min beundran, från människor som jag gjort beroende av den.
Även om jag inte kan gå tillbaka och göra rätt, så renar det att förstå skeenden och knyta ihop säcken. Så nu är denna säck ihopknuten och kanalerna runt mig renade.
