fredag 18 januari 2019

Identitet.

Jag har som mål att meditera och yoga en stund varje förmiddag och i möjligaste mån ha det som inspiration när jag skriver. Egentligen borde jag gå upp, yoga och meditera och sen äta frukost. men lyckan över att gå upp i min takt, äta frukost, kolla mobilen, skriva dagbok och bara vara tillfreds, är fortfarande allt för påtaglig, efter år med jobb, dagis, hundar, måsten högt och lågt.

Min identitet i många år var duktig mamma, duktig kurator, under de rustningarna var jag naken. I samband med en längre tid av diverse kaos och uppbrott fick jag slutligen en utmattningsdepression. Rustningarna försvann och jag stod helt naken och hudlös, jag hade inga verktyg, som var självklara. Jag minns att jag tröstade mig med att jag fortfarande var socionom, utbildningen kunde ingen ta ifrån mig, även om jag var arbetslös, sjukskriven och med en skuld på 400.000 hos kronofogden, socialt mer eller mindre utfryst, mm.
Jag började leta efter Ing-Britt, hon som stått tillbaka hela sitt liv, upplärd att visa en fasad och inget annat. Jag hittade henne, tillät henne att utvecklas och söka sig fram i livet, snubbla och resa sig, det var hon och jag. Lagom till pension började hon bli relativt genuin, men då var det dags för ännu ett identitetsbyte. Ok jag är fortfarande socionom, men huvudepitetet är nu 65+ och pensionär.
När det slog mig att jag för varje dag faktiskt är en dag närmare döden och att jag nu ses som en föredetting, kändes det som att det var lika bra att ge upp, att anamma den bild som man får från beskrivningar av 65+ kvinnor i massmedia och litteratur.
Något hände, minns inte riktigt vad...kanske tog jag mig bara i kragen och tog ett aktivt ansvar, för de år som är kvar. Jag började motionera igen, klippte mig och färgade håret, och började leta nya mer konkreta mål i livet. Fortfarande såg jag mig i första hand som den hjälpare jag alltid varit, men allt eftersom tiden gick blev jag mer och mer nyfiken på vad livet hade att erbjuda Ing-Britt 65.
Nu har jag slutat att leta efter volontärjobb helt och hållet och samhällsinriktade föreningar bara till viss del. Jag yogar, fotograferar, ska gå vedic art grundkurs, läser, håller koll på evenemang på facebook, som jag är intresserad av, och jag gör det ensam om ingen anmäler intresse att följa med mig.
Idag anmälde jag mig till en klosterretreat, med yoga, meditation och avskildhet.




3 kommentarer:

  1. Du gör helt rätt! Precis som jag kände; nu är det min tur att bara göra sådant jag har lust med. Det funkar ju inte alltid, men jag vill sträva dit.

    SvaraRadera
  2. Du lever nu som vi alla borde göra alltid. Vi skulle aldrig hamnat i utmattning.. Tack för inspiration! 💕

    SvaraRadera
  3. Det är något fundamentalt fel i vårt samhälle när vi upplever pensioneringen som att vi berövas någonting. Att vi inte längre har ett värde. Jag gick också igenom ett slags identitetskris men kom som du ut på andra sidan med förhöjd livskvalitet. I din bild här ser jag en starkare, mer harmonisk Ing-Britt än den jag minns från arbetsåren. Du har hittat rätt. Jag önskar dig all lycka till på den vägen! Livets mening är inte att prestera så mycket som möjligt innan vi dör! Vi ska njuta av att vara här också 😉

    SvaraRadera