Klar…

Undrar hur många gånger jag upplevt mig som klar o aldrig har det stämt, inte heller denna gång. Kanske är det då man släpper garden och klappar sig själv på axeln? Och gamla rutiner glider in och tar över?

Jag är inte klar… jag har valt väg, jag kan inte vända tillbaka, det är sant. Men jag står precis i början, som ett nyfött barn ungefär. Jag är fortfarande lättlurad och halvblind. Kanske det får vara så, kanske jag ska ha adekvata krav på mig. Vad är adekvata krav? Krav som inte gör ont, som inte kräver mer än att sinnesron bevaras eller krav som faktiskt kräver något av mig, kräver uppoffringar, ställningstagande.

Känner så tydligt att detta är rätt väg, men samtidigt får jag en förnimmelse av död, av totalt haveri. Jag har aldrig känt mig så vilsen, så utlämnad, ingenting är greppbart. 

Idag har jag tagit påtagliga kliv för att bryta med det gamla, rensat ur min lägenhet, tackat nej till ett stort evenemang, två saker som gnagt. Efter en vakennatt var det dags att agera. Fortfarande känner jag någon odefinierad rädsla, men så är det ju vid all förändring.