att vara pensionär är inte så bara...

Jag är pensionär, än så länge känner jag mig som en riktig amatör, för att vara pensionär är inte så bara, om man vill göra något bra av det.

Ett par år innan det var dags började ångesten krypa i mig. Jag tolkade alla vänligheter i affärer som något nedlåtande, att det var för att jag var så gammal, som jag betedde mig så virrigt och fumligt. Jag, som varit virrig och fumlig hela livet.. Jag kom på att jag måste omvärdera det här med målbilder; utbildningar och spara till hus på landet, kändes inte lika aktuellt. Visst, man kan fortsätta att ha så långsiktiga mål, men för mej kändes det inte trovärdigt. Jag ville ha mål som kunde realiseras inom en kortare framtid. Det var en process över en längre tid att acceptera att den utmätta tiden minskar, att räknas in i en annan grupp, att tillhöra den tärande gruppen. När den processen var klar hade jag bestämt mig för att inte låta mig påverkas av omvärldens, medias och den närande gruppens syn på mig. Nu är jag kategorisk och jag vet att inte alla tycker och tänker så här. Men, ärligt, läser du en skönlitterär bok eller en artikel om någon över 65, så beskrivs de inte som den jag upplever att jag fortfarande är, det vill säja ung i själen, nyfiken, rolig, rörlig, med smak för livets goda.
Så hade jag då accepterat att jag skulle bli pensionär och bestämt mig för att inte ändra klädstil, men röra på mig mera, gå ner i vikt, fortsätta svänga på höfterna och våga mig ut på okänd mark, hitta nya intressen och fördjupa de gamla, lägga energi på sådant som ger positiv utdelning.

Så kom då äntligen dagen, som jag upplevde att jag hade förberett mig på. Det var som ett evigt sommarlov låg och väntade. Men så hann vardagen i fatt mig, gamla mönster gör man sig inte av med så lätt! Jag har hela mitt vuxna liv dragit upp aktiviteter för dagen, gett näring till stressen, och nåde mig om jag inte lyckats genomföra dem. Jag är van att ställa upp och gillar det, men nu hade jag plötsligt oändligt mycket tid och började slösa utan eftertanke. Nu när jag äntligen hade möjligheten att skapa ett gott liv med mig själv som utgångspunkt, så skjuter jag över mål och springer på alla bollar. Det som rör mig och min insida får komma i andra hand, för jag vet inte hur man prioriterar sig själv på ett sunt sätt, känner bara en dövhet i hjärtat och magen.

Nu har det gått snart 7 månader och jag vandrar oförtrutet på...att skapa ett gott pensionärsliv där både jag och mina närmaste får plats.
Låter det som ett dåligt liv, ett misslyckat liv? Då har jag misslyckats med min berättelse, det är ett utvecklande och fritt liv, jag har alla möjligheter i världen att skapa det goda, lugna, kreativa och kärleksfulla liv jag har som mål. Jag måste bara få snubbla vidare ett tag till och ta mig över boxens höga kanter!