I vattumannens tidevarv

Jag känner att jag måste reda ut för mig själv varför miljön måste komma först I EU-valet och i alla andra val, varför jag blir frustrerad av att höra att först måste vi prioritera jobben, vi måste få ner brottsligheten och vi måste begränsa invandringen, sen kan vi ta itu med klimatet. I mina öron låter det naivt.

Om vädret fortsätter att löpa amok mer eller mindre, om människor, i mängder, fortsätter att fly från krig och torka, om djurarter, stora som små utrotas, om kuster översvämmas, salt och sött vatten blandas, med mera, som forskare och diverse organisationer varnar för, då är alla andra frågor underordnade...i min värld.

Om vi fortsätter att göra prioriteringar utifrån den situation vi har just idag och ignorerar det stora molnet på vår himmel, då lär vare sig brottslingar, jobb eller invandring finnas kvar om ett antal år.

Oavsett om man inte tror på forskare och demonstranter, utan baktalar och moraliserar, borde alla inse att jordens resurser är ändliga... Om vi anser oss ha full rätt att exploatera dem och begå övergrepp emot dem så tar de slut.

Jag tänker att vi har fortfarande en chans att vända skutan, men då räcker det inte med nya lösningar på de problem vi har idag...vi behöver bli annorlunda i bemötande av medmänniskor och vår omgivning; granar, ängsflora, kycklingar, bin med flera. Vi måste helt enkelt sluta dansa runt den gyllene kalven, om inte pengar och prylar blir viktiga har de stora mäktiga herrarna inget vapen längre. Om vi, gräsrötter, vanligt folk, går samman, börjar tänka utanför alla boxar vi blivit infösta i, höjer blicken och ser varann i ögonen och ler är vi en bit på väg.

Visst kan man tänka att mitt resonemang är flum och skulle definitivt leda till samhällets sammanbrott. Kanske det...kanske skulle vi då ha möjlighet att bygga något nytt på de raserade grunderna.