Jag har aldrig gjort något sådant i mitt liv, aldrig varit på kollo, aldrig åkt iväg på egen hand under mer än en dag. Men nu skulle det alltså ske, 3 dagar tätt tillsammans med 10 okända personer, 2 ledare, Robert och Frida, och 8 deltagare...
På vägen dit intalade jag mig än en gång att jag åkte dit för att stabilisera MITT mående, för att få nya redskap för MITT fysiska och andliga mående, fokus skulle ligga på mej.
Grusvägen till klostret var gudomligt vacker och väl där kändes det rätt ok. Jag fick min sängplats och sedan var det dags för samling.
Inga mobiler, inga klockor, arbetsuppgifter varvade med yoga, meditation, budo, varvade med vila, promenader och avslappnade samtal, och allt styrdes av en klingande klocka. Allt ansvar all kontroll tog Frida och Robert över.
Det har gått en vecka nu och jag minns första kvällens förvirring; vi delades in i lag, som skulle sköta väl beskrivna arbetsuppgifter. Jag och en av de andra deltagarna lagade middag första kvällen, indisk linssoppa med spenat, de andra dagarna hade vi andra arbetsuppgifter. Därefter stod yoga och avslappning på programmet.
När jag la mig snurrade det i huvudet, lampan släcktes och jag försökte sova, det gick så där...
klockan 6 ringde klosterklockan och klockan 7 var det dags för budo, innan frukost. Allra helst hade jag velat gömma mig, eller sätta mig i ett hörn, och jag bad om ursäkt för min brist på koordination och följsamhet minst 10 gånger...helt i onödan, ingen begärde att jag skulle vara en fullfjädrad budopartner, ingen mer än jag...
Dagen flöt på med yoga, arbete, Gongbad och 7 timmars tystnad...inte så svårt för en som hela dagar kan gå och umgås med sig själv, utan problem. Nu började tröttheten sätta in på oss, att släppa på kontrollen och tillåta sig att bara vara gjorde att flera av oss kände hur vi var trötta ända in i själen. Jag tog en promenad i regnet, upplevde vattenfall, fågelkvitter och doften av nytvättad skog... funderade över om det verkligen var okey att bara vara, att inte alltid delta, att inte alltid vara glad och ändå vara en i gruppen. Det var okey, alla lämnade gruppen och kom tillbaka och alla var lika välkomna. Hela helgen genomsyrades av vänlighet och acceptans, så välgörande.
I salen hängdes gul orange röda hängmattor upp, när det inte var någon aktivitet där; att ligga i en sådan blev ett riktigt guldkorn för mej, att sakta vagga, samtidigt som jag låg och pratade med användaren av den andra hängmattan var helande, att ligga tyst och bara blunda var magiskt... släppa allt och bara vara i en stor livmoder...
Tre gånger om dagen åt vi, lättsmält, väldoftande indiskt, så gott, så välgörande.
Sista dagen, vid morgonens yoga klockan 6, kände jag hur jag började vaknade till liv, ett annorlunda liv. Jag jämförde mig med kugghjul, som kommit ur fas och bara hackade, nu hade jag slagit på bromsen och fått kugghjulen att hack i varann igen, stadigt i lugn takt.
Jag insåg vikten av att jag hittade rutiner, som följs varje dag, som inte ruckas på av bekvämlighet.
Yoga varje morgon på fastande mage, annorlunda matvanor, mindre mobil och tv, vila, mer egentid för olika sätt att jorda mig, långsamhet, som leder till att jag lever i nuet i mig själv.
Nu har det gått en vecka och än så länge sköter jag det jag kommit överens om med mig själv.
Tack Frida Robert och alla nya vänner som jag fick under denna härliga helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar