En beskrivning av livet någon vecka innan yogaretreaten.

MITT LIV HAR DEFINIERATS AV ANDRA

Jag har haft en familj, ett jobb, en häst, plötsligt är det slutjobbat, barnen har egna familjer med prio nummer 1 och hästen är såld. Jag har inte längre några måsten som dikteras av andra. Jag måste börja tänka själv, ta ansvar för min dag. Just nu känns det som jag slösar bort mycket tid. Jag letar nya intressen, jag provar på olika skapande aktiviteter, jag känner en längtan efter att arbeta med händerna, baka, sticka, laga nya rätter från grunden… kanske börja sy igen, måla skriva, fotografera. Jag står framför ett smörgåsbord med all världens rätter och kan inte bestämma mig, jag äter lite ost, provar sillinläggningarna, petar i den inkokta laxen och tar lite varmrökt, som jag inte äter upp. Jag hämtar en ny tallrik med främmande rätter, smakar och hämtar en tredje tallrik.

Jag ger mig inte tid att fördjupa mig, jag låter mina dagar slösas bort på pusselbitar, som inte bildar en helhet. Jag tappar kontrollen, glömmer saker, minns inte vad jag bokat in, tappar riktningen, som jag vet finns där i mitt hjärta.

Jag behöver se varje dag som en tavla, en vit duk, som jag har ansvar för att fylla med harmonierande färger, ett sammanhängande motiv. Jag behöver förlora mig i färgerna, stänga av omvärlden och måla med hjärtat.

Jag behöver ge mig hela dagar, som bara är mina, dagar då jag hämtar kraft, energi och insikt, dagar då jag bygger upp mitt inre för att orka vara den jag vill vara, den jag är menad att vara.

En kvinna med ett varmt hjärta, med en nyfikenhet hon låter komma till tals, en kvinna som ger sig tid att lyssna, smaka, njuta, en kvinna som ger sig tid att vara tacksam.

   

                                                 
Stina Wollters utställning i Katrineholm, april 2019