Kognitiv dissonans

Jag sätter mej i den enda fåtölj jag äger just nu, lutar den lite tillbaka och sluter ögonen. Jag känner mitt hjärta slå, känner mina lungor arbeta och känner en visshet i att min kropp gör det bästa den kan. Vänder blicken inåt, till mitt mind, min själ, min spirit, dit där ingen mer än jag vet vad som rör sig. Min kropp behöver samarbeta med det som inte syns, min intuition, min magkänsla kan man kalla det. Den behöver vägledning från mitt högsta goda, för att kunna göra ett fullgott jobb, precis som din kropp behöver vägledning från ditt högsta goda.

När jag var liten lyssnade jag på mina föräldrar, i förvissningen om att de visste bättre än vad jag visste och att de, genom kärlek och omtanke, ville det bästa för mej. Det kanske inte alltid var så, men är man liten, vill man att det ska vara så, man utgår ifrån att det är så och man tar på sig skulden, när det inte blir så. Man vet inte vad egoism och egenintresse är för något.

När jag blev äldre flyttade jag över min tilltro till, lärare, "vänner", läkare, myndighetspersoner överlag, politiker, överhuvudtaget de som okritiskt tagit på sig rollen som allvetande, mer eller mindre välgrundat. Det var så bekvämt att inte behöva ta ställning, att skaka på på huvudet åt demonstranter och "protesterare", att få vara med i den inre cirkeln och slippa ha en åsikt. Jag trodde ju att de ville det högsta goda, det bästa för oss, som stod under dem. Jag kunde inte tro att man ville ha makt, för maktens skull, för att blåsa upp sitt ego, för att få tillgång till skattkammaren. Jag hade lärt mig sedan jag föddes, att mitt liv inte hade något större värde, att jag skulle arbeta i mitt anletes svett, sätta andras välbefinnande för mitt eget, hålla käften och ha tillit till överheten. Å det blev jag väldigt bra på, fast inte höjdes mitt människovärde för det, jag var fortfarande en löneslav och skulle hållas kort.

Det jag funderar över nu, är om de som nu basunerar ut sin omtanke om mig, med skrämsel och hot, verkligen vill mitt bästa, om de gör det för att de vill mig väl. Det vet ju alla, som känner mig, att jag är ytterst tveksam till om de vill mitt bästa. Munskydd, sprit på händerna, isolering, fysisk och social distansering och till slut en spruta med högst tveksamt innehåll, vilken tillverkare jag än kollar upp, det känns inte som omtanke och välvilja, hur de än försöker banka i mig motsatsen.

Om man hade uppmuntrat mig att vara ute så mycket som möjligt, stressa ner, ha lockpriser på ekologisk frukt istället för energidryck, varnat för Treo och Alvedon och uppmuntrat ordentliga vitaminintag, kramar, leenden och social samvaro, slutat manipulera dödssiffror, slutat censurera alla som inte tycker som dem, då hade jag haft mycket lättare för att få ihop ekvationen. Men nu går det inte ihop för mig längre, oavsett om jag får vara med i den inre cirkeln eller inte...