sorg

 Jag ska för mig själv försöka beskriva den otroliga sorg jag känner efter min dotters häst Queen P. Ja, hon var en drottning, en snäll, ärlig och rättvis drottning, som ville sina undersåtar väl, undersåtar bland människor och djur.

Hon kom till oss som 5 åring, hon valde min dotter framför sitt föl, lämnade fölet och kom fram till Anna, som stod utanför staketet. Hon var en mager oinriden liten dammig madam, som inte lät någon sätta sig på henne om hon inte kände tilltro. Det tog inte så lång tid innan hon ägde Annas hjärta och Anna ägde hennes hjärta. Bara några vurpor under inridningen, som ledde till flera skadade revben och fundersamma doktorer...hästfolk...

Hon var en gudabenådad hopphäst, som slängde av de flesta som försökte sig på ett hinder, hindret gick bra, men sen åkte bakbenen upp i glädjefyllda skutt och den ena efter den andra landade på backen.

Anna, som fått egna små barn, vågade inte utmana ödet mer utan Queen fick bli en dressyrhäst, vilket hon så klart klarade med bravur. Jag har stått i många ridhus och frusit och väntat på prisutdelningen. Dom var ett så fantastiskt par och mitt hjärta svällde av stolthet.

Queen har alltid älska föl och för snart tre år sedan kom lilla Hoppsan till världen. Då var hon liten, men är nu en stor vacker dam som brås på både mamma och pappa. Queen var en fantastisk mamma till Hoppsan, en mer kärleksfull och omtänksam mamma får man leta efter.

Å nu finns inte Queen mer och vi hann inte alls förbereda oss. En så stor sorg och saknad som denna underbara lilla häst lämnar efter sig går liksom inte att beskriva. Jag känner en sorg, så djupt inne i mitt hjärta, så just nu känns det som den är bottenlös. Jag är trött, ledsen och saknaden är enorm. Men det Queen gjort för sin flock och alla som blev inbjudna i hennes flock, det är så stort, så vackert, så kärleksfullt.

Queen kommer alltid att finnas i mitt och även andras hjärta, som en häst långt utöver det vanliga, som en brobyggare.