Ufo i mina eller andras ögon.

 Jag har hela mitt liv känt mig annorlunda, inte på något positivt sätt. Alla andra kan spelreglerna, vet hur man konverserar, uppför sig på fest och hur man relaterar till sin omgivning. Jag har försökt spela med, men oj vilka kraftansträngningar det ofta fodrats. Jag har lagt skulden på mig själv, ful, klumpig, tafatt med kallsvettiga armhålor och handflator. Vem kan älska eller ens fördra ett sådant litet knytt?

Andra har säkert sett mig för den jag visat upp för dem och det har inte varit mer med det. Men jag har stått vid sidan om mig själv och kritiskt iakttagit den jag sett och funnit vara en riktig lättviktare. Alkoholen har hjälpt mig, som den hjälpt en stor del av mina släktingar, mitt familjekarma är tydligt. Det har tagit lång tid att bryta upp, lång tid att våga se, vilja se och välja en annan väg. Nu har jag rensat det, som så mycket annat. 

Coronaårets alla restriktioner, hot och lögner, har inneburit en broms i mina tidsperspektiv. Jag planerar inte mycket mer än en dag i sänder och då med små jordnära ting, som promenad, baka, fotografera, meditera och socialisera i ett mer nära perspektiv. Eftersom jag inte tror på pandemin och alla underliga föreskrifter, så har jag under det gångna året, sökt mig till nya grupper, nya individer, som tänker som jag, som alltid tänkt som jag, sett världen i samma ljus som jag. Människor, som jag varit lite skeptisk mot, då jag med alla medel försökt vara, som de, som nu ser undrande på mig.

Jag känner mej alltså äntligen hemma, pusselbitarna faller på plats och jag ser mönstret riktigt tydligt. Jag har aldrig känt mig så lycklig, tacksam och hoppfull som jag gör just nu. Jag har knäckt några koder och förstått en del av det, som finns bakom ridåer, i försök till påverkan och i det vi inte kan förstå med förnuftet. Inte hade jag en aning om att det faktiskt fanns substans i det jag funderat över tillsammans med tomtar, älvor, hästar, hundar, träd och stenar.

Jag har slitit hårt för att komma hit, att våga stå upp för min sanning, inte din och inte deras, utan MIN sanning. Jag känner att jag faktiskt är värd att må riktigt bra och leva autentiskt, om man nu måste göra sig värd ett bra mående. Det borde egentligen inympas med modersmjölk, vuxenvärld och skolundervisning...