Vad gör isoleringen med oss/mig...låt oss inte stanna i den...

Alla, som känner mig, vet att jag inte är den mest sociala människan. Mitt hem är min borg och ingen kommer och överraskar mig där, inte heller mobilen har en öppen linje till mitt öra.
Men den påtvingade/ egenvalda (hur man nu ser det) isolering vi nu genomlider har fått mig att fundera på människan, som flockdjur och som eremit. Vad gör den med oss?

Först ser jag framför mig många av nutidens hästar; varsin liten gräsfri hage, ingen möjlighet att sträcka ut, inget gräs att nafsa i och ingen möjlighet att stå och klia på varann, allt tillrätta lagt för ägaren. De hindras i detta, som bör vara varje hästs rättigheter.

Nu behandlas vi likadant, vi tas ifrån ansvaret för vårt liv och vår hälsa och isoleras i våra lägenheter. Vi får inte kramas, helst inte vara i samma rum, utan umgänge via mobilens och dataskärmens tvådimensionella bild uppmuntras, samt väntan på det förlösande vaccinet. Vi ser glada människor, i reklamen på TV, som sjunger bakom varsin skärm, pratar med barnbarn och så vidare. Jag ser inget fel i det just nu, jag är glad att kunna leka med minsta barnbarnen på Messenger, kanske ha en liten fest med någon väninna via facetime. Men sedan ser jag en fara i att det blir ett så bekvämt sätt att umgås, så man kanske fortsätter av bara farten. Det vore förödande för oss som individer och ras.

Jag lyssnar ju mycket på Gregg Braden och hans forskning, om att vi är vibrationer och vibrerar i samklang, med varann, med naturen och universum. Hur blir det i längden om vi inte får vistas tillsammans, bara se varann via skärmar eller övervakade? Jag lyssnar också på Ole Dammegård och Kim Ekman, som sitter i karantän i Spanien, nu i 40 dagar. Idag berättade de om demonstrationer runt om i världen, en följd av att människor tagit sig ut och börjat prata med varann, jämfört insikter och åsikter. De berättade vidare om en präst som delade ut mat till hemlösa i Kanada, han blev stoppad av polis och belagd med böter, för han bröt mot förbudet att vara nära andra. Samtidigt berättar de om att han fick hjälp att betala sina böter och att det dyker upp fler och fler advokater, läkare mm som ser vad som pågår. Detta är just nu, fast det hör vi inget om i massmedia.

Men jag som inte kan låta bli att tänka på sen, vad gör det med oss sen. Har vi då blivit så vana vid att sitta hemma på vår kammare och umgås via tekniken, så vi inte inser vad det gör med oss. Mobilanvändningen har lett till att vi inte längre pratar med varann, men vi sitter i samma rum. Nu pratar vi med varann, men missar närheten, kroppsspråket, energivibrationerna. Tänk om vi kan slå ihop de här två olika sätten att umgås och få tillbaka en samhörighet människor emellan. För jag är övertygad om att vi kommer att behöva närheten och kommunikationen oss emellan för att hitta en ny, god och ljus väg framåt. Och jag tror inte att någon annan kommer att fixa det här åt oss.

Nu glömde jag visst bort mina egna erfarenheter av isoleringen, den som satte igång mina tankar. Min isolering har ju alltid varit självvald, ett sätt att få möjlighet att lyssna inåt, att bearbeta mina intryck. Nu har jag all tid i världen att bearbeta mina intryck, det är bara det att intrycken har minskat betydligt. Jag har mina egna tankar, några inlägg och kommentarer på facebook, youtubeklipp och kontakt via Messenger och sms. Men jag saknar verkliga samtal utan skärmar, utan säkerhetsavstånd och rädsla för smitta, samtal som börjar med en kram, där kroppsspråket får inbjuda till närvaro och där skrattet får klinga. Jag som undvikit många kontakter, letar i dag upp de få jag har möjlighet att byta ett par ord med och inser skillnaden mellan självvald och påtvingad isolering.
Jag tänker på alla dem, som tidigare och nu lever i en mycket större isolering än vad jag gör, vad gör avsaknaden av mänsklig kontakt med dem.

Några tankar...känner på mig att det finns otroligt många fler trådändar att dra i...och glöm inte...det är mina tankar...inget du måste dela.