Ni vet att jag älskar er över allt annat och jag hoppas att ni också känner det, att jag skulle ge mitt liv för er skull. Kanske ni, som vissa andra, funderat över de val jag gör, de sätt jag väljer att uttrycka mig på. Jag tänkte här försöka mig på en slags sammanfattning, för mig själv men även för er.
För 3 år sedan, när det började dra ihop sig till pension, kom jag in i en slags kris. Nu var det inte längre någon idé att ha högtflygande planer på det ena eller andra. Nu var det döden som var nästa vägskäl. Ja, ni vet att jag kan uttrycka mig lite drastiskt, men det är ju faktiskt en realitet.
I vilket fall kan inte jag leva utan drömmar och mål, jag måste utvecklas vidare, och det var dags att byta spår. Inte längre leva för att producera det andra kunde se och bekräfta, inte vara duktig för att andra skulle se, inte längre hålla tyst. Tyvärr var inte duktighetsmanteln avkastad, kan jag se i bakspegeln. Men som pensionär är det svårt att vara duktig, om man inte trampar på i gamla hjulspår, som pigg pensionär. Jag höll på att falla i den fällan, anmälde mig som volontär, men hann inse min fadäs innan jag kom till skott på riktigt. Då hade jag ju missat en möjlighet till utveckling.
Så var det alltså dags att göra saker för min egen skull, att våga vara precis så där wild and crazy som mitt hjärta längtat efter hela mitt liv. Men jag ville också göra något gott, nu när jag äntligen fick tid, lämna något slags avtryck.
Efter sommaren 2018, när jag hämtat mej från panik och ett hopplöst behov av att hjälpa hela världen, kom min mission till mig, en greppbar uppgift och en fantastisk möjlighet; att vara en förebild för mina barn och barnbarn, att lära dem hantera livet utan att falla så djupt att man inte orkar resa sig, att våga stå upp för sin övertygelse, att välja kärlek och förståelse före hat, att vila i att de alla är innerligt älskade av mej.
Den vägen har jag följt och utvecklat, så nu går min egen utveckling hand i hand med det jag vill förmedla till mina barns familjer.
Jag ser nu det som varit med mig sedan barnsben och som jag förträngt så pass att mina hjälpare haft ett tufft jobb i att få mig att lyssna. Numera är vi nog ganska överens ändå, och jag vågar lyssna och stå upp för mig på ett sätt som jag aldrig gjort. Ju friare jag blir från hur man bör vara, tänka och resonera, ju mer jag befriar mig från behovet av att vara accepterad av min omgivning, ju mer kärlek och glädje jag kan sprida, desto bättre förebild blir jag, desto bättre kan jag hjälpa till att rusta de mina för framtiden.
en lycklig mamma, mormor, farmor, svärmor, som kräver sin rätt att vara hon samtidigt som hon ger dig din rätt att vara du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar