Någon backar upp mig!

Jag upplever ett smärre under varje morgon just nu. Under någon veckas tid har det känts som någon rekonditionerar min hjärna på natten, så den är skinande ren och hoppfull varje morgon, det är en otrolig känsla. Jag reser iväg någonstans 3-4 timmar varje natt...och vaknar vid 7-tiden pigg och glad.

Jag bor ensam och ansvaret för mitt mående ligger ju helt i mina egna händer, så är det ju för alla, men kanske än mer för ensamboende. Jag tänker inte hemfalla åt rädsla eller panik. Jag tänker inte heller blunda för verkligheten och vad viruset innebär för vår framtid. Jag måste varje dag arbeta med att hitta balans mellan flykt och verklighet, mellan att få fly i väg på rosa moln ett tag och att göra mitt bästa för att lysa upp nuet och se verkligheten för vad den är.

Vi har alla olika sätt att hantera vårt nu och det är i backspegeln vi kommer att se vad som var adekvat och inte. Jag tror ju på stora omvälvande förändringar och en slutstrid mellan det onda och det goda. Det är mitt sätt att se en mening med det som sker; ovissheten, de extrema åtgärderna, skrämselpropagandan, mer eller mindre oroväckande förutsägelser, mot alla positiva händelser; människor vaknar upp, vi hälsar i skogen, vi ler, vi hjälps åt, vi gör vårt bästa, alla positiva förutsägelser.

Så jag mediterar med hjälp av mantran och gör solhälsningar för en inre balans. Jag går i skogen, försöker föra åtminstone ett samtal varje dag med en fysisk person, lyssnar på Gregg Branden som har kunskaper som undanhålls oss och som bekräftar mina tankar, långt utanför boxen. Jag tittar på feel good TV, läser böcker och strukturerar upp min dag. På kvällen är jag trött och känner att orken börjar ta slut, att det är svårt att se det positiva. Men varje morgon vaknar jag lika full av lycka hoppfullhet kämparglöd...någon är med mig, hjälper mig och stöttar mig.