mardrömmen kan var 30 minuter eller en evighet...

För en vecka sedan genomlevde jag en mardröm, en mardröm med ett lyckligt slut. Min snart 3-årige sonson försvann på stranden. Jag kände att jag ville sätta mig direkt och skriva, men det fanns inga ord, inget som kunde beskriva det hans föräldrar och jag var med om, under ca en halvtimma. Jag vet fortfarande inte om jag har orden, men för min egen skull vill jag försöka.

Pojken och hans familj var nere och hälsade på mig på Västkusten. Det var perfekt badväder och efter en promenad runt stranden och samhället packade vi ihop det som behövdes för några timmar på stranden. Alla, utom den lille pojken, tog ett dopp, någon hade alltid ögonen på den lekande lille killen, med de rågblonda lockarna, som ännu var rädd för vatten.
Jag la mig ner och överlät lekandet till mor och far, hörde hur de bad honom gå ner och tvätta av händerna innan mellanmål. När de vände sig om efter 15 sekunder, var han försvunnen. "Ingbritt, han är borta".
Jag flög upp, tittade mig förvirrat omkring, ingenstans längs stranden, ingenstans bland hundratals badande, solande, lekande människor såg jag en liten rågblond pojke. Jag kan agera ganska förnuftigt när kaos utbryter men nu var jag som förlamad, hjärnan slutade fungera. Tog några steg åt ena hållen, stod runt och vred mej åt olika håll, tog några steg åt andra hållet. Föräldrarna och 8 -årige storebror sprang runt planlöst och ropade. Alla var vi som i varsin bubbla utan kontakt.
Snart började omgivningen undra och efter några minuter var de flesta på stranden involverade i sökandet.
Jag försökte få igång min handlingsförmåga och bestämde mig för att gå upp till stugan och längs med bilvägen tillbaka. Tankar började surra, det ena scenariot värre än det andra, jag försökte se in i bilarna som körde förbi, se om det syntes ett litet rågblont huvud, jag lyssnade efter barnskrik. Tankar på ett liv utan den lille pojken skuffades undan. Jag tror aldrig jag känt mig så rädd, så maktlös, så panikslagen- så lite jag kunde göra. Väl nere på stranden, hade människor organiserat en skallgångskedja längs med stranden, barn gick med sina föräldrar, överallt stod folk och spejade. Jag såg min son, som stod och pratade med några kvinnor och precis när jag kom fram hörde jag att vår lille kille hittats...i andra ändan av stranden. Jag hade velat stå alldeles ensam och bara låta tårarna rinna, känna hur tacksamheten sköljde över mig, men runt omkring fanns frågande människor, räddningstjänst och en omskakad storebror.
Pojkens pappa sprang längs med stranden, med polisen i mobilen, de ville inte lägga på innan de visste att pojken var välbehållen. Pojkens mamma, som gått tillsammans med en annan kvinna uppe på klitterna, hörde ambulansen tjuta men fick veta att det inte var någon fara, ingen liten pojk hade hittats i vattnet, ingen liten pojk var längre försvunnen...