Minnen...

I morse bakade jag en sockerkaka, en god saftig sockerkaka med mycket smör och många ägg. Jag stod i mitt lantkök och njöt av tystnaden och friden. Plötsligt kom mina mostrar upp i tankeflödet, det är första sommaren, som jag inte har någon av dem att ge omsorg. Första sommaren då jag inte har någon att hälsa på, dela en stund med, krama om. Jag vet inte om det fanns stunder då de kände igen mig, under de sista åren, men det fanns ändå ett känslomässigt band mellan oss.
Det var tufft att åka till olika boende och se dem bli mindre och tunnare för varje gång, att se hur livsgnistan falnade mer och mer. Men nu när de inte finns kvar saknar jag att få ge dem en god stund med räksmörgås eller wienerbröd, kanske en åktur eller en titt i album. Jag saknar att få ge den tunna kroppen en kram, att få visa min kärlek och tacksamhet för att de brytt sig om mig.
Jag hoppas de ser i sin himmel att jag inte glömt dem och att jag äntligen har ett gott liv.