Nyss var det försommar...

Det var ett tag sedan jag skrev, känns som jag rusat genom sommaren, halva sommaren. Det har varit skolavslutningar, bröllop, midsommarfest, roadtrip, hus -barn -och hästvaktande och avslutningsvis mysiga dagar, vid havet, med dotterns familj.
Nu är jag tillbaka på landet, i tystnaden och en stillsamt, rogivande lunk med en kärleksfull man; jag hinner tänka efter, känna efter och reflektera.
Tänker tillbaka på förra sommaren, med ständig klimatångest och rädsla för jordens omedelbara undergång. Det var en fruktansvärd tillvaro, inte många minuter under min vakna tid, som jag inte hade en hård knut i magen.
I år är det annorlunda, jag har hittat mitt sätt att förhålla mig, till samhället, till den ökade polariseringen, till klimatångesten, till Moder Jord. Jag ser också alla människor, som börjat reagera på orättvisor och maktfullkomlighet, jag ser den snöboll Greta satt i rullning, jag ser unga människor i min närhet, som reagerar. det ger mig hopp, massor av hopp.
Jag har insett att jag kan inte rädda världen, jag kan inte genom ord förändra något eller någon, jag kan förändra i det lilla genom att leva via mitt hjärta.
Jag tror inte vi når någon förändring genom att bevisa teoretiskt att vi är på väg åt fel håll, jag tror inte på att försöka fixa till lösningar så vi kan fortsätta att leva i överflöd i västvärlden och stänga ute större delen av mänskligheten, jag tror inte vägen går via ökad konsumtion. Jag tror på en genomgripande förändring, där pengars makt och påstådda värde ifrågasätts och byts ut, där manligt tolkningsföreträde ifrågasätts och byts ut. Där alla vi, som inte dansar runt guldkalven, får tolkningsföreträde, för att rädda Jorden och våra hjärtan.