Sommaren är här, sista helgen i juni närmar sig...både bokstavligt och på Ullareds festplats. Jag har sett framemot att gå dit, en gång i mitt liv och denna gång är nu. Jag upplever mej som en dålig dansös, stel och tar lätt kommandot. Nu vill jag träna på att låta musiken ta över min kropp, tillsammans med någon jag vågar släppa fram den kvinna jag vet finns där inne. Den kvinna som kan svänga på höfterna till musiken, den kvinna som vågar vila i mannens armar och som älskar livet...
Cyklarna är välsmorda med nypumpade däck, hjälmar är inhandlade på GeKå. Nu ska vi äta räksmörgås och ta ett glas vin, innan vi ger oss iväg. Då börjar mannens mobil surra, tre kvigor har rymt och befinner sig ute på landsvägen, prästen har ringt till grannen. Smörgåsar och vin åker tillbaka in i kylen och vi sätter oss i King caben. Det finns ingen el i staketet och stolpar ligger ner på den snustorra marken. Mannen börjar dela ut arbetsuppgifter och efter någon timma är kossorna åter och elen knäpper i stängslet. Jag, som lärt mig hur det är att leva med en bonde, ser tacksamt att tiden inte runnit iväg längre än att vi hinner till dansen.
Vägen är rak och lättcyklad, det drar kallt från skogen trots den heta sommaren. Men vi cyklar fort och jag känner hur det pirrar i mage och hjärta. Arvingarna hörs på långt håll, hela GeKås camping är på plats, mer eller mycket mer i gasen.
Mannen bjuder upp och jag trippar efter honom ut på dansbanan. Vi dansar foxtrot till en snabb låt och det går precis så där bra som jag trodde, jag följer avslappnat, vilar i hans armar och känner höfternas rörelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar