Livssanden

 Livet rinner som sand mellan mina fingrar, jag får inte stopp på det. Ändå står det ett sandslott framför mej, lite ruffigt på vissa sidor, nedrasat här och där, men på det stora hela är det ett väldigt vackert slott. Jag känner inte igen det, det var nog inte så här jag tänkt det… om jag överhuvudtaget hade några planer eller drömmar. 

Jag vet att jag ville BLI gift, få en titel liksom, en fasad av lycka, lyx och liknade…därutöver vet jag inte… jag ville bli veterinär, arkeolog, nunna, indian… Jag slutade som socionom, jag ville bli en snäll kurator, helst inom geriatriken. Jag ville vara en blomma på tapeten, en vän leende ros. Blev jag så vän? Jag trodde det, men inte många andra har sett mej så. Bakom mitt stukade yttre väntade en betydligt tuffare kvinna, som väntade på att få slås för sin upprättelse, först i skymundan, sen öppet och synligt.

När över halva livet gått, slutade livssanden strila mellan mina fingrar. Jag inser att känslan av att livet bara gått är fake. Jag har ju tagit mig an livets skola med liv och lust, när jag slapp andras bojor.

Kanske är min känsla av att jag inte tar till vara mitt liv istället min sista långa semester? Kanske behöver jag inte jobba så hårt längre, kanske är detta min tid att njuta, sakta ner farten, njuta av de insikter jag samlat på mig, låta dem rulla runt på tungan, känna deras goda smak. Inte vara så rädd att tappa farten…?

Jag är fortfarande ung!!!

 Ok någon sol har jag inte, men nu är det sommartemperatur o njutbart här ute😅.

Sitter och tänker på hur otroligt tacksam jag är över att kunna sitta här på min egen balkong som hör till min egen lägenhet. Hur tacksam jag är över att fortfarande har ett hjärta som kan spritta till av både det ena och andra. Hur tacksam jag är över att benen bär mig, inte helt utan skavanker men godtagbart. Hur tacksam jag är över att både se och höra och med en hjärna som hänger med. 

Dock tycker jag inte om att behandlas som någon mindre vetande med skörhet över allt. Även om kroppen bär tecken på skröplighet är fortfarande hjärnan i ett godtagbart skick, och det vill jag ska respekteras. Jag blir både ledsen och arg när jag tycker mig mötas av förutfattade meningar, byggda på ett samhälles okunniga och rigida uppfattningar.

Så nu vet ni det, i min åldrande kropp bor ett hjärta och en hjärna som slutade åldras för ca 30 år sen🤭

Tankar runt mitt åldrande

 Jag börjar få krämpor eller fler utrensningar, hur man vill tolka det. I vart fall känner jag min sårbarhet och utsatthet på ett nytt, mer påtagligt sätt. Funderingar över vad som händer med min kropp, över den obönhörliga vandringen utför, nerför pockar på.

Jag tror på reinkarnation, jag tror inte att det som är mitt genuina jag dör, jag är inte rädd för att bli mull. Men vandringen mot slutet, att bli skröpligare, tröttare, kanske senil, som mina föregångare, utsättas för samhällets äldrevård; allt detta kryper på när ljuden tystnar och ensamheten blir påtaglig. 

Jag, som älskat ensamhet och tystnad, är inte längre lika förtjust i tomrummet runt mig. Jag behöver omgivningens energi! Detta är en omtumlande upptäckt, men även välkommen. Plötsligt upptäcker jag att jag har väninnor, som bara väntat på mig och på att jag äntligen ska släppa garden. Det är en fantastisk upptäckt. Plötsligt kan jag sitta avslappnad i långa djupa/ytliga samtal, bara låta mig följa med utan att vaka över ordet. Jag möter kvinnor, som är som jag, som jag inte behöver misstro eller känna mig kritiserad av. Jag som lärde mej tidigt att man ska inte lita på kvinnor. Det allra vackraste är, att vi möts bakom detta dike som skapades 2020 och bara fortsätter att grävas i, vi hittar en djupare samhörighet och det gör mig otroligt glad; misstro, ilska, ifrågasättande finns inte plats och tid för i våra samtal🙏

Nu kom jag kanske från ämnet, eller inte… kanske hör det ihop och är en naturlig utveckling i mitt åldrande, en ersättning för kroppslig vitalitet blir nu en andlig vitalitet. 

Ibland är det bra att skriva av sig!😅

Två år, utan alkohol, som substitut för…

Idag, 1/1, har jag varit utan alkohol i två år! Jag är så glad och tacksam att jag tog steget. Ett steg som varit så svårt att ta tidigare, men nu, samband med att jag blev en Falun Gong utövare, varit relativt enkelt. En dag som nyårsdagen är det lätt att vara tacksam över beslutet. Visst, jag är lite trött i dag, men inte bakis, ingen ångest, inget illamående. Igår var jag chaufför hela dagen o natten. Jag var med och lekte lekar, badade bastu och isbad. Jag var med i tolvslagets gruppkram och levde i nuet varje sekund. Jag hade roligt utan att tappa kontrollen, utan att känna skam idag.

Jag märker att min familj gillar mitt val, inte minst mina barnbarn, som ofta kommenterar det.

Jag var på gränsen till alkoholberoende i många år. Alkoholen hjälpte mej att stå ut med mitt ångestfyllda liv, det hjälpte mej att känna välbefinnande och glädje. Nu har jag allt detta av egen kraft. Jag behöver inte alkoholen längre och jag är väldigt glad över mitt beslut.

Jag är nu den ensamma äldre kvinnan i julfilmen

  Jag tittar på svenska julfilmer, jag är 72 år gammal. Det slår mig att jag är den där äldsta kvinnan i filmerna . Hon som är ensam kvar, ensam med alla minnen, ensam med skulden, med skammen. Ensam med alla ansträngningar att skapa fina jular.

Hon är jag, jag som borde sagt ifrån, som borde styrt upp jularna, som borde sagt nej, men bara kom halvvägs, till en vackert putsad fasad. En fasad med putsad kopparstake och godaste knäcken, en fasad med julklappar ovanför kylen och en adventskalender med små paket. 

Men det var då, när jag var liten kom jag inte ens halvvägs, då var det andra, som helt bestämde över min jul och min sinnesstämning.

Men då var då och nu är nu. Nu väntar årets jul bakom knuten och den är bara vacker. 

Det gamla är bara minnen och vi har skapat en ny värld, en ny familj där skulden och skammen är portförbjudna, där stressen, ilskan och besvikelsen vädrats ut tillsammans med matoset. 

Jag har tillsammans med min familj skapat nya traditioner, nya minnen, nya förväntningar. 

Jag ska under resterande jular leva i nuet och bara må bra 😊 

Tillsammans har vi klippt banden, tagit ansvar för varann och punkterat skämskuddarna. 

God jul önskar jag er😍

18/11-25

 Idag är det den 18 november och jag fyller 72 år. Under min lilla promenad i närområdet funderade jag på vad livet erbjudit mej och vad jag erbjudit livet. I det stora hela är jag så glad och tacksam för det livet gett mej, tre fantastiska barn, sju ännu mer fantastiska barnbarn, en utbildning o jobbkarriär, som kanske inte är så mycket att hurra för, men som gett mej massor. 

Livet har gett mej många utmaningar och läxor, säkert även från tidigare liv, jag har tagit mej an dem med liv o lust, och jag har utvecklats…riktigt mycket. Jag har fått vänner, intressen, ett socialt liv, en rätt frisk kropp… en mening med mitt liv. Ju mer jag tänker på det, desto mer nöjd o tacksam blir jag.

Ni som känt mej länge vet att det inte varit ett speciellt lätt liv. Men nu sitter jag på bergets topp, innan sista nedförsbacken, torkar svetten ur pannan och ser tillbaka på en riktigt fin väg. Uppförslut, djupa stup, en o annan händelselös raka och så vacker natur mer o mer.

Gycklarna i templet eller Du kan själv

 Jag blir alltmer ifrågasättande till den så kallade andligheten, spiritualismen. Allt bygger på att jag behöver hjälp av andra människor för att nå mig själv, för att hitta lugnet o stabiliteten. De lämnar över sig själva i okända andars och demoners klor och börjar sedan coacha mig. Vilka behov och mål har dessa med sin interaktion i mitt liv, vilka behov har den självutnämnda spiritualismen? 

Många lever på att greppa tag i andra och borra sig fast. Skulle de öppna ögonen för sanningen, att vi alla är tidigare gudar, gudinnor, kungar och drottningar, skulle hela deras uppmålade fasad rämna och deras ekonomi raseras. Därför måste de fortsätta att bjuda ut sin tjänster i spektakulära dresser och med höga självsäkra röster.

Jag drömmer om den dag då vi slutar hylla coacher och ledare och tar rygg på oss själva. Den dag då vi inser vår storhet och står ödmjuka inför universums skapare.

Sanning omtanke tålamod!

Mod och dess förutsättningar…

Sitter i skuggan på min balkong och läser Epoch Times. Ledare, krönikor, inrikes och utrikes…samma sak. Ledare som ser till sin egen vinning och makt, som har ett outvecklat känsloliv, som styrs av hämndgirighet, makt och rikedom. De vänliga, de omtänksamma, de eftertänksamma, de kunskapstörstande, förpassas till kylan utanför ”the inner circle”, de förlöjligas, tystas och i till slut dödas bildligt eller bokstavligt. 

Vi har själva skapat detta samhälle med vår tystnad, vårt ointresse, vår rädsla för att hamna i kylskåpet. Jag är så ledsen att jag inte förstod tidigare, att jag blundade och hoppades på att de som vara satta att leda landet hade förmåga att också göra det. Jag kunde nog inte tro att människor var så själviska, så uppfyllda av sina egna intressen, att  de la ner 0% på att i första hand ge oss medborgare förutsättningar för ett gott liv. 

När jag väl förstod det, sökte jag mig så långt som möjligt ifrån samhället och dess utveckling och fortsatte att stoppa huvudet i sanden. Inte innan jag gått i pension, lyfte jag upp huvudet och nickade bekräftande till de som höjt sin röst. Hade jag vågat, när jag var förälder, när jag var yrkesverksam, när jag hade så mycket mer att förlora? Det är så lätt att döma de som ser ett annorlunda narrativ, att sluta sig ihop med likasinnade och peka ut de som inte ser det jag ser. Jag undrar var jag befunnit mig för 20-30 år sedan, om jag vetat vad jag vet idag, hur långt mitt mod hade sträckt sig. Hade jag läst Epoch Times om den funnits? Troligen inte.

Ibland är det bra med lite introspektion för att komma ner på jorden.

Vem skapade mina tonår?

 

  När jag tänker tillbaka på tonåren o vad jag lärde mej, om en flickas/kvinnans värld- stelhet, fläckfri yta, leta passande partner osv.

Ingen kunde tända den eld jag inte förstod fanns. Jag sökte valhänt, gjorde mig lättillgänglig och spelade en passiv roll. Jag kände att jag behövde närhet, men kunde inte skilja på passion och att bjuda ut mig, inte skilja på hora och passionerad kvinna. En kvinna ska hålla på sig, knipa ihop knäna hette det. Jag gjorde inte det, lät vem som helst med lite charm få tillgång till min kropp. Jag kände inget, var inget, för lite närhet gav jag bort min självaktning, min själ. Jag dansade och drack, med hungrig blick sökte jag efter en sängkamrat, otaliga män gick igenom mitt studentrum och jag spelade min roll, tom och olycklig när ingen såg mig. Så vilsen så ensam så törstande efter närhet. Ingen lärde mig om kärlek passion närhet. Inte innan nu under de sista ljuva åren förstår jag vad jag förlorat…

Jag längtar inte efter den gamla trofasta relationen, jag vill ha passion, djupa samtal, bekräftelse, trygghet. Få ta plats i en trygg mans famn o värld, där jag inte behöver förminska mej, där jag får vara stolt över den jag är, och låta passion njutning lekfullhet flöda.

 Sitter i det lilla köket på Varbergs fästning, solen värmer min rygg, från mobilen strömmar Sibelius Sympfoni No.3. Det är för övrigt helt tyst i det gamla fängelset, de flesta av nattens invånare har redan gett sig iväg. Jag väntar till den stora rushen är över, för att få tystnaden. Känner det gamla husets själ, annorlunda än i den nyproducerade lägenhet i Örebro, där har jag svårt att få ro.

Två veckor har jag jobbat med att leva i nuet, hålla fast glädje, tacksamhet och närvaro, sopa bort alla gamla onda, dåliga tankar, som har förmörkat mitt sinne. Vilken otrolig skillnad i mående, äntligen!

Ensam i Varberg med enbart en fängelsecell att återvända till, låter inte så kul och mina förväntningar var inte så stora. Men så skönt jag haft det, träffat gamla studiekamrater från 70 talet, vänner som hjälper mej att minnas min uppväxt, min historia. På kvällarna har jag valt bort utelivet för en god bok och ett glas kombucha, njutit av stillheten och otvånget att följa strömmen ut i nöjeslivet. På morgonen har jag studerat Falun Dafa och övat qigong.

Tänk att jag aldrig blir klar, det är fantastiskt 😊!

Fånga dagen och stanna där 🤩

 Jag har varit en specialist på att älta det förgångna och dissekera nuet. Det gör att jag aldrig mått riktigt bra, alltid finns det något som skymmer min glädje. Av någon för mig obegriplig anledning, har jag inte på riktigt tagit tag i det, innan nu, 70 år senare… eller i alla fall många år senare.

Så fort tankar om det förflutna dyker upp, skjutsar jag iväg dem och placerar mig här och nu, bland barn och barnbarn, kära vänner och vackra ting, i min pigga kropp, i mitt glada tacksamma sinne. 

Så fort misstankar om att folk är arga på mig, tycker illa om mej, tar avstånd från mig, dyker upp, tänker jag på de 100-tals bevis jag fått för att min känsla inte är sann utan beror på mig o min dåliga tillit till att jag duger.

Nu arbetar jag oförtrutet på att ändra mina tankar o det fungerar. Det som de flesta redan vet; tankar har stor makt över måendet. Det som jag också bekänt mig till, men inte utövat. 

Sedan ett par veckor går jag runt och mår bra, låter inte tungsinnet o sorgen få grepp om mej.