Jag börjar få krämpor eller fler utrensningar, hur man vill tolka det. I vart fall känner jag min sårbarhet och utsatthet på ett nytt, mer påtagligt sätt. Funderingar över vad som händer med min kropp, över den obönhörliga vandringen utför, nerför pockar på.
Jag tror på reinkarnation, jag tror inte att det som är mitt genuina jag dör, jag är inte rädd för att bli mull. Men vandringen mot slutet, att bli skröpligare, tröttare, kanske senil, som mina föregångare, utsättas för samhällets äldrevård; allt detta kryper på när ljuden tystnar och ensamheten blir påtaglig.
Jag, som älskat ensamhet och tystnad, är inte längre lika förtjust i tomrummet runt mig. Jag behöver omgivningens energi! Detta är en omtumlande upptäckt, men även välkommen. Plötsligt upptäcker jag att jag har väninnor, som bara väntat på mig och på att jag äntligen ska släppa garden. Det är en fantastisk upptäckt. Plötsligt kan jag sitta avslappnad i långa djupa/ytliga samtal, bara låta mig följa med utan att vaka över ordet. Jag möter kvinnor, som är som jag, som jag inte behöver misstro eller känna mig kritiserad av. Jag som lärde mej tidigt att man ska inte lita på kvinnor. Det allra vackraste är, att vi möts bakom detta dike som skapades 2020 och bara fortsätter att grävas i, vi hittar en djupare samhörighet och det gör mig otroligt glad; misstro, ilska, ifrågasättande finns inte plats och tid för i våra samtal🙏
Nu kom jag kanske från ämnet, eller inte… kanske hör det ihop och är en naturlig utveckling i mitt åldrande, en ersättning för kroppslig vitalitet blir nu en andlig vitalitet.
Ibland är det bra att skriva av sig!😅
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar