Livssanden

 Livet rinner som sand mellan mina fingrar, jag får inte stopp på det. Ändå står det ett sandslott framför mej, lite ruffigt på vissa sidor, nedrasat här och där, men på det stora hela är det ett väldigt vackert slott. Jag känner inte igen det, det var nog inte så här jag tänkt det… om jag överhuvudtaget hade några planer eller drömmar. 

Jag vet att jag ville BLI gift, få en titel liksom, en fasad av lycka, lyx och liknade…därutöver vet jag inte… jag ville bli veterinär, arkeolog, nunna, indian… Jag slutade som socionom, jag ville bli en snäll kurator, helst inom geriatriken. Jag ville vara en blomma på tapeten, en vän leende ros. Blev jag så vän? Jag trodde det, men inte många andra har sett mej så. Bakom mitt stukade yttre väntade en betydligt tuffare kvinna, som väntade på att få slås för sin upprättelse, först i skymundan, sen öppet och synligt.

När över halva livet gått, slutade livssanden strila mellan mina fingrar. Jag inser att känslan av att livet bara gått är fake. Jag har ju tagit mig an livets skola med liv och lust, när jag slapp andras bojor.

Kanske är min känsla av att jag inte tar till vara mitt liv istället min sista långa semester? Kanske behöver jag inte jobba så hårt längre, kanske är detta min tid att njuta, sakta ner farten, njuta av de insikter jag samlat på mig, låta dem rulla runt på tungan, känna deras goda smak. Inte vara så rädd att tappa farten…?