Låt mej kort få berätta om mitt liv, som faktiskt varit mer eller mindre fyllt av rädsla.Jag är ett enda barn, som ett sådant får man förlita sig, i kanske än högre grad, på sin föräldrar.Jag kände att antingen gjorde jag som dom sa eller var jag helt ensam, så jag gjorde som dom sa.
Jag var rädd för pappas svart ögon, för mammas ilska, för Gud som såg allt. Varje kväll gick jag igenom de fel jag kunde tänkas ha dåligt samvete för, de tankar som inte var goda, allt trodde jag att jag måste berätta.
Jag lärde mej att man inte ska vara kritisk till överhetens påfund, att man ska tycka som sina lärare ; att tänka själv straffades med tystnad och mörka blickar, så det försökte jag mig inte ens på. Jag började på högskola i Örebro, socialhögskolan, så långt man möjligtvis kan komma, från ett okritiskt tänkande. Mina föräldrar skämdes för mina åsikter, mina kläder, mitt utseende...atmosfären var kylig de gånger jag kom hem. Så klart att mina åsikter svängde, jag försökte ju bara vara som mina studiekamrater, protestera mot Vietnamkriget, det kapitalistiska samhället, de borgerliga lärarna...Jag var så förvirrad; lösningar var alkohol, fester, en pseudoanpassning.
Sen gifte jag mig och hade redan bestämt hur livet skulle se ut och hur lyckad och lycklig jag skulle vara. Han var alkoholist och 22 år höll jag masken, så ingen skulle få veta hur det egentligen var. Jag var livrädd att tappa masken, att avslöja min torftiga tillvaro, att berätta hur det var. Jag fortsatte att inte bråka, inte synas som en rebell utan en duglig mamma, fru och kurator. Stod upp för det jag trodde på, men bara lagom, så ingen blev arg, för det var jag livrädd för. I början av 80-talet kom min första panikrädsleattack, man satte upp missiler i Tyskland. Hela min värld kretsade runt detta, jag vaknade med ångest, tittade ut och såg att livet pågick, jag letade skyddsrum, funderade på hur jag skulle kunna springa genom staden med 2 små barn, jag kunde inte bära båda, på kvällen satt jag på en stol, utpumpad, efter att ha hanterat dagen och rädslan. Till slut insåg jag att enda sättet att ta sig ur detta var att ta en dag i taget, och inte måla en faen på väggen, som kanske aldrig skulle komma.
Till slut, efter ytterligare 20 år, kraschade jag helt, ekonomiskt, professionellt, socialt, psykiskt, jag var absolut ingen, alla fasader var bort och där stod jag naken; en lång väg tillbaka till ett liv utan fasadtänk började, med ett steg i taget och det lyckades.
För 6 år sedan började min resa mot ett andligare liv på riktigt. Jag gick igenom samma panikrädsla, men denna gång på grund av klimatkrisen och det politiska läget i Sverige. Från maj till mitten av augusti 2018, vaknade jag varje dag med ångest för något jag egentligen inte visste något om, men som jag på något mystiskt sätt kände att jag borde rädda världen ifrån.
Tänk dej, varje dag vara stridsberedd, läsa sociala medier, se de brungula gräsmattorna, känna böndernas maktlöshet, inte ha några verktyg att hantera rädslan med. Jag förstod ju att jag måste hitta något sätt att hantera den på, jag skulle gå under annars.
Jag hittade naturen, trädens visdom, djurens lugn, yogan, åskådliggörandet av vad som hände i mig genom att måla, en ökad erkänd andlighet och insikten att jag hjälper INGEN genom en förlamande rädsla. Jag hamnade i att jag ska göra allt för att mina barn och barnbarn ska få ett bra liv, jag kan inte göra allt men kanske kan jag föregå som ett gott exempel på hur man kan hantera livets tuffa sidor. Att få uttrycka sig, ifrågasätta, känna sig älskade och dugliga, att ge dem en grund där de kan hämta styrka i sig själva, det försöker jag förmedla till dem.
Sedan dess har det gått bättre, jag trillar ner i mörka hål, som suger ut min kraft och lämnar efter sej en ledsen Ingbritt, som inte orkar. Men nu kan jag definiera det som händer, och dra mig tillbaka, för att hitta nuet, ett nu som inte innehåller massor av information på sociala medier, som inte ger mig ständiga uppdateringar om virus, som inte skrämmer mig. Jag hämtar tröst i Gregg Brandens kunskaper, i vårens spirande skönhet, min familj, mina vänner och i mitt eget mod och styrka.
Så rädsla är ju en bra drivkraft, men bara till en viss del, det kan bli den eld som får fram din styrka, ditt mod, din "djävlaranamma" kan man kanske säj. Men att låta sig matas av den dagligen är inte en framkomlig väg.
Tack för din nakna, och så fint berättade, livshistoria.själv kollapsade jag under rädslqn och påfölj ångest attacker i ca 20 år och efter mkt om och men blev jag äntligen inlagd på St: Görans Psyket för ett halvt år +ute patient för 1 och ett halvt år. Så, vet bara att du e i gootvsällskap, som det heter.....😀😎😁Mao vi e nog med säkerhet många som känner igen oss i din fina berättelse😍
SvaraRaderaJag är med dig, men jag tror att skiljelinjen till en bättre villkorslös värld, går tvärs igenom föreställningen, att om vi bara hittar goda ledare, som vill oss väl, tar hand om oss och våra pengar...
SvaraRaderaJag tror att det är precis där som vi faller i fällan, om vi deltar i det politiska spelet, som redan genom vårt deltagande, där vi identifierar oss själva och andra som person, där vi överlåter åt andra, att bestämma åt oss och över oss, som vi bekräftar och befäster ett mångtusenårigt kontraktsslaveri, utan att vi vare sig ser, eller förstår hur det alltjämt görs.
En person kan nämligen aldrig vara en representation av något levande... Det är som att vara levande och död samtidigt. Ordet person är latinskt och betyder teatermask, som används för att dölja vår sanna identitet av levande suverän varelse. Men eftersom vi aningslöst godtar att vara en person, har vi förvandlats till en juridisk konstruktion, som gör oss till en ägodel, en handelsvara, en slav.
Ingen skulle säga att "jultomten" är på riktigt, eller att filmen The Mask med Jim Carrey, skulle vara en dokumentär, eller varför inte en cykel, eller ett företag, så varför vill vi då frivilligt gömma oss bakom en teatermask, som per automatik förslavar oss?
Vad jag vill säga, är att så länge vi tror, att makt och pengar är nödvändiga ingredienser för ett fungerande samhälle, spelar vi rakt i händerna på de krafter som en gång skapade dessa verktyg, enkom för att splittra oss och skapa ändlösa konflikter, som ju alltid gör oss lätta att, äga, styra och kontrollera...