Ser Du att jag är ett konstverk, det strålar faktiskt om mej! Inuti mej rumlar känslorna runt; i glada färger, i sorgsna färger, men aldrig färglösa. Jag har varit nere i mörkaste underjorden och hämtat lystern i färgerna och nu glöder de intensivt ur mina kroppar.
Äntligen!
Ser Du? Den gröna färgen, med kärlek så stor att alltet ryms i den! Guldet som strålar målmedvetet och silvret som slingrar sig in och ut i alla skrymslen. Den röda, eldröda, som ingen kan tygla. Den blå som hjälper mig att härbärgera mig och den svarta som påminner om allts förgänglighet. Jag låter alla komma till tals, alla bejakas och omhuldas. Idag är det jag som är konstverket!
Vilken vacker prosadikt eller är det kanske ett poem. ♥
SvaraRadera