Här står jag, naken, oförstörd, tackar den uråldriga visdomen
och sträcker mina händer mot solen, som nog fortfarande är kvar bakom de grå
molnen. Om den inte är kvar vore här svart, mörkt, vi skulle inte se varann,
men det gör vi. Vi ser varann, vi ser ondska, kaos, fabricerat eller inte,
sjukdomar, epidemier, skapade av människor eller natur, hat, rädsla,
förvirring.
Jag andas djupt, fyller mina lungor med den luft som erbjuds
oss, vägrar låta mig nedslås av rädsla, vägrar sätta min tilltro till de som är
satta att skydda oss och värna om oss, vägrar tro på deras ord om att skydd
innebär ökad övervakning, inskränkta rättigheter, manipulering av min kropp och min själ.
Jag tror på ljuset, kärleken, att våga känna tillit till min
nästa, att våga se in i bruna, blå, blågrå, gröna ögon och le. Jag vägrar låta
mig uppslukas av rädsla, jag vägrar tro på att
andra vet mitt bästa.
Jag går ut i naturen och låter Moder Jord svepa in mig i
hennes omsorg om oss små.
Jag tycker det är svårt ! Självklart ska vi inte agera i rädsla! Och jag förstår detta du säger, och är en sk FAN av din verklighet så att säga. Men jag ligger i risk zon och känner många i denna sitsen och är rädd för detta! Och självklart vill jag att det ska spridas upplysning till dom så att man tar hand om dom. Man kan ju säga att dom har lyckats med detta TYVÄRR! Vad är bra skrämsel och vad är dålig? Mycket svår avvägning tycker jag!
SvaraRadera