I helgen tittade jag på "Mig äger ingen" med Persbrandt och plötsligt slog det mig hur långt jag kommit från min historia. Jag har brutit mönstret, hittat andra vägar än bedövning och glömska. Jag har förstått att det är jag och bara jag, som äger mig och mina livsval. Jag talar öppet om min bakgrund och är uppmärksam på mitt arv, skäms inte, döljer inget.
Vilken lång väg det varit, från att ha suttit fast i ett garn av lögner, förnekande av sorg och ensamhet, känslor av att inte vara sedd, inte älskad. Jag hade glömt vad jag genomlevt, vad min historia bär på, vilken kamp det varit att bryta mönster och rita en ny karta. Det har i stort sett varit ett livsverk, som inte jag inte ser frukten av innan nu, efter min pension.
Jag har inte bara haft missbruk som privat helvete, jag har också arbetat med det under hela min arbetsaktiva tid. Utan att ifrågasätta mina val har jag i 40 års tid arbetat med behandling av missbruk/beroende. Jag har engagerat mig så till den milda grad, för att bli sedd, vara duktig, få bekräftelse och jag lyckades stundtals mycket bra. Men ser jag tillbaka på alla år, ser jag också hur jag utarmat mig själv, hur jag valt bort mig själv och det som borde varit det viktigaste, för att fasaden skulle lysa.
Jag har haft roligt på jobbet, jag har vuxit, utvecklat min kreativitet och älskat mig jobb, periodvis. Men valen gjordes inte från ett smörgåsbord, de gjordes från en mycket enahanda meny...jobba för att andra ska må bra och bry dig inte om att det på sikt är en omöjlig uppgift. Lev så som du tror andra vill att du ska leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar