Men nu orkar jag, eller tvingar mej att orka; klimatförstöring, ekonomisk exploatering, utbyggnad av 5G, rasism, exploatering av vår välfärd och jämlika trygghet... jag kan absolut inte blunda längre. Men att jag orkar ta in säjer inte att jag orkar eller förmår att engagera mig så mycket som jag anser att jag borde. Eller är det inte jag egentligen som anser det utan någon slags utifrån kommande norm. När jag skriver att jag inte orkar eller förmår, känner jag hur skammen över att vara lat, otillräcklig, egoistisk, börjar krypa längs med ryggraden. Kanske skulle jag stå längst upp på barrikaderna dygnet runt och skänka bort var enda öre, för att känna mig nöjd. Eller kanske skulle jag må bäst av att flytta ut i skogen, lämna mobil, TV och dator i stan och bara dra.
Kanske har det aldrig varit svårare att leva, själsligt sett.
När jag har fullt upp och prioriterar bort egentid, för sådant som jag för stunden bedömer som viktigare, då har jag sämre försvar mot världens ondska. När jag inte uppmärksammar det goda utan går med sänkt blick och har huvudet fullt av igår och i morgon, det är då de mörka krafterna kan ta sig in och göra mej tyst, skamsen och sorgsen.
I min närmiljö har jag skapat något vackert och gott, jag får och ger kärlek, jag har vacker natur inpå knutarna och jag får leenden tillbaka när jag väl får ögonkontakt med de okända, unga, gamla, blonda, brunögda. Jag får hjälp med min väska, unga människor öppnar dörren för mej, låter mig gå före på bussen och behandlar mej väl. Allt detta blir som ett vaccin, det tar inte bort sjukdomen, men det får mig att orka göra MITT bästa, och det har inga biverkningar alls!
Men så sänker jag blicken, låter oron för morgondagen ta över och vaccinet får inte tillträde.
Säkert är det många som delar min oro, mina tankar...tänk om vi skulle envisas med att göra det goda, det sanna...följa vårt inre ljus hela tiden. Undrar vad som skulle hända då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar